• Marina

251 steg

Idag känner jag mig som rena rama atleten då jag har gått ut med soptunnorna till vägen eftersom det är tömning av dem imorgon bitti. För att få några extra steg tog jag dessutom en soptunna i taget. 251 steg. Fantastiskt.

Efter träningspasset samlade jag styrka för att kunna ta sprutan på mig själv. Försökte festa loss på en apelsin innan och var verkligen sugen, men jag kunde bara äta en klyfta eftersom det sved i munnen. Slemhinnorna mår inte så bra kan man säga.

Jag lyckades ta sprutan på mig själv, men något gör jag fel då det droppar ut lite vätska. Får ta det med ASIH vid tillfälle.


Jag funderar en hel del på mitt hår och varje morgon när jag vaknar går jag upp och drar borsten försiktigt genom håret för att se om det är på väg att lossna. Hittills har det inte hänt, men det är nog en tidsfråga. Jag undrar om det kommer att lossna tussvis eller stråvis?

Om det lossnar tussvis borde jag ju raka av det innan för det känns verkligen som en skrämmande upplevelse jag kan vara utan. Får försöka ringa någon som har koll och fråga. Att tappa håret är väl inte det värsta med det som jag går igenom, men jag känner mig ändå ledsen när jag tänker på det. Jag inbillar mig att jag har varit "hon med det lockiga håret", att det är en stor del av min identitet. Det är ju inte för evigt jag kommer att vara utan hår, vilket många påpekar för mig, men det är ingen tröst precis i detta nu.


När jag tittar på bilden så ser jag ganska tydligt att min näsa ser helt annorlunda ut mot hur den ska. Hur har jag inte sett det tidigare? Och HUR kunde inte min läkare på Sophiahemmet upptäcka det lite tidigare? Det gör mig ledsen det med.


Barnen anstränger sig och idag har Julia tvättat och städat upp i huset. Så fint. Sebastian håller som bäst på att koka potatis (dags att lära sig det faktiskt) och sedan blir det mammas och pappas kalops som de körde över igår. Hoppas att det funkar smakmässigt för mig.

69 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS