• Marina

33 strålning + 5 cytostatika kvar


Så var dagen D här igen då. Första dagen med strålning och första gången med den lägre dosen cellgifter. Cellgiftsgrejen tog ”bara” tre timmar och sedan gick jag till Max för att äta en riktigt närings- och vitaminrik lunch. Finns det ens en enda vitamin i den maten? Tog i och för sig morötter, men de känns också kemikaliefyllda på något vis. Nåja, jag ska ju inte ens befinna mig i sådana lokaler, men var tvungen att slå ihjäl 1,5 timme på något sätt innan det var dags för strålningen och jag var inte så sugen på min svettiga ostmacka som jag hade med mig hemifrån.


Min sköterska för dagen tror jag har sitt ursprung i Ryssland och när jag nu sammanfattar mina erfarenheter av ryska kvinnor så är samtliga jag har träffat väldigt rättframma i sitt sätt och de inger någon märklig respekt i mig, ja nästan så att jag blir lite rädd och inte kan ifrågasätta något de påstår. Hon sa att jag MÅSTE dricka två liter vätska om dagen i minst fyra dagar (då cellgifterna stannar i kroppen så länge) annars kommer de att se det direkt på min njurstatus och VI VILL INTE att njurarna ska må dåligt. Jag drack en hel flaska vatten direkt i rena förskräckelsen.

Nu ska det dock tilläggas att mitt statistiska urval av ryska kvinnor som har kommit i min väg endast består av tre personer inklusive sköterskan idag. Men ändå.

Min lilla ryska sa också att min parfym doftade väldigt gott. Jag blev förvånad då jag inte har använt parfym på över ett år, men kom på att det måste ha varit min super-exklusiva tvål som jag köpte för ett tag sedan för att jag inte står ut med lukten av duschtvålarna från ICA just nu. Molton Browns Gingerlily för er som undrar hur jag doftar nuförtiden.


Min kontaktsjuksköterska kom och besökte mig också och hade pratat med en läkare om min undran över varför de hade bytt från att stoppa en slang genom näsan till PEG och nu sa hon att de förmodligen byter tillbaka till slang istället. Hurra säger jag lite försiktigt, för då slipper jag gastroskopi och snitt på magen och allt vad det innebär. Samtidigt hoppas jag att jag inte har rört till något nu genom att vara så avogt inställd mot PEG.


Efter lunchen traskade jag till strålningsenheten och fick först prata med en sköterska som berättade hur allt skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig för biverkningar. Jag har ju hört allt redan, men det är verkligen bra att allt repeteras hundra gånger då min hjärna är så seg att den glömmer det mesta direkt. Mest troligt kommer jag att få besvär med ögonen eftersom strålningen går så nära dem och också svalget eftersom även halsens lymfkörtlar ska strålas. Hon berättade också att de har ändrat så att jag "bara" ska komma dit fem gånger per vecka istället för sex gånger, så min sista behandling blir den 1 mars istället för 19 februari. Känns ändå bra att slippa åka dit två gånger på samma dag som var planerat innan.


När vi sedan gick in till strålningsrummet så passerade vi en liten smal korridor där det hängde konst på väggarna. Varför är sjukhuskonsten alltid så vanvettigt ful? Vem köper in den? Görs det också genom offentlig upphandling så att man alltid väljer det billigaste och sämsta? Stora frågor som passerar min kortisonspeedade hjärna på väg mot giljotinen.

Inne i rummet stoppade jag in tungkompressorn i munnen och då började de fråga mig en massa saker, som jag inte kunde svara på då det inte går att prata när tungan trycks ner i svalget. När jag låg som jag skulle i maskinen och fastknäppt med stora tryckknappar i britsen försvann alla människor i rummet och jag kände mig övergiven och lite lätt panikslagen. Jag tänkte bara ”slappna av….slappna av…slappna av” och kom på att det gick att svälja trots allt. Man lär sig något nytt varje gång.

Först röntgades jag, vilket de kommer att göra varje dag och sedan flyttades britsen någon centimeter och sedan sattes strålningen igång. Jag låg och tänkte att jag var inne i ett TV-spel där tumören sköts sönder med lila laserstrålar. Jag såg för mitt inre hur de splittrades till smågrus för varje laserstråle som träffade. Typ Star Wars.

Sköterskan berättade förresten att strålningseffekten består i ca två månader efter sista behandling, så man kan inte säga så mycket innan dess hur saker och ting fortlöper.

När jag var klar med allt kom de och knäppte loss mig och jag beklagade mig lite och sa att det är väldigt obehagligt när masken trycker mot halsen. Men jag klarar det, ca 10 minuter bara, det är ju överkomligt ändå och själva strålningen kändes inte alls.

När jag tittade på mig själv i spegeln efteråt såg jag att jag hade märken i hela ansiktet av masken. Den sitter tight kan man säga. Det såg ut som att jag hade tatuerat små cirklar i hela pannan.


Efter detta fick jag återigen traska tillbaka till det första stället jag var på för att färdtjänst INTE kan hämta mig från någon annan adress än just den. Fattar inte det då det bara är några hundra meter emellan ställena, men de har sina principer. Som när jag bokade dem i morse och ville bli hämtad kl 9,15, då sa de, vi har inte hämtning den tiden, varpå jag frågade när jag i så fall kunde bli hämtad och hon svarade kl 9.10! Principer….så jävla bra ändå! SKREV HON IRONISKT. Men nu vet jag hur jag känner mig efter nya cytostatikan och strålningen, så från och med nu tar jag min egen bil.

Fick för övrigt vänta i 30 minuter på att bli hämtad. Även det är väl någon sorts princip tror jag. MEN återigen, jag är faktiskt ändå väldigt tacksam över att jag får använda tjänsten. Nu fick jag dåligt samvete igen över att jag klagar. Förlåt Landstinget eller vem det är som styr över färdtjänst.


Idag kommer ännu ett blommogram. Jag börjar bli bortskämd och det är ju så härligt. Kramar i mängder i förskott till den som har skickat!!!!

119 visningar6 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS