Att ta en spruta på sig själv

Ännu en dag i dvala i soffan. Det är så tråkigt att jag inte orkar göra någonting men nu kl 17, tycker jag att jag känner mig aningen piggare trots allt.

Jag har försökt att få ordning på kommande behandlingsdagar framåt i tiden genom att skriva in dem i min telefonkalender, men inser att jag måste skaffa mig en gammal hederlig i papper eftersom hjärnan jobbar på existensminimum. En stor kalendervariant som man kan lägga in papper i. Förstår egentligen inte varför jag någonsin har frångått det, jag älskar papperskalendrar.

Jag tog mig en titt på min näsa i profil i spegeln idag och den ser jättemärkligt ut. Bucklig och konstig. Jag undrar vad som händer där inuti egentligen. Jag skulle vilja kunna öppna upp och titta inuti. Idag har jag lite ont i näsan igen.

För en stund sedan var ASIH här för att instruera mig i hur jag ska ta sprutor på mig själv. Känslan när man sitter där med nålspetsen tryckt mot magen och man ska förmå sig att trycka in den, det tar emot. Men det gick bra och imorgon ska jag fixa det utan assistans.

Sprutorna ska hjälpa min kropp att skapa nya vita blodkroppar (vilket sker i ryggmärgen berättade Julia för mig) och en biverkning av det är att jag kommer att få ont i skelettet.

Jag skrev ju igår att jag inte har fått mediciner som jag skulle ha haft, men det var fel. De har legat där i påsen hela tiden, men jag har missat att ta dem. Återigen, jag lyckas inte hålla ihop det riktigt när det kommer till mig själv. Kanske borde jag skaffa mig en sådan där dosett.

Sex dagars behandling har jag gått igenom hittills. En dag i taget. Det känns så oerhört konstigt att jag för en vecka sedan var ute och gick en lång promenad, förvisso med mina näsbesvär, men ganska pigg och hyfsat stark i kroppen. Det känns väldigt underligt att man måste bryta ner kroppen för att kunna bli frisk.