Sådär ja, nu sitter PEG:en där den ska. Själva operationen gick väldigt fort och bra. Jag fick lugnande som höll i sig exakt så länge som själva operationen höll på, alltså i typ tio minuter. Otroligt att de kan dosera så rätt. ELLER så trodde jag bara att jag inte var påverkad.
Nu har jag alltså två direktinfarter till min kropp så om någon vill komma och förgifta mig ska de nog passa på nu när jag ligger och sover. Bara att spruta in vad skit som helst i mina slangar utan att jag märker något.
Jag har ont i magen av PEGen och det ser skitäckligt ut under plastgrejen som man kan vrida runt på. Det är ju ett hål rakt in i magen och magsäcken. Där ska jag tvätta av med tvål och vatten varje dag och jag mår lite lätt illa av att röra vid det området. Ännu en sak att vänja mig vid. Jag tyckte ju att det var äckligt att ta sprutor på mig själv också i början, men har inga som helst problem med det längre. Man vänjer sig, konstigt nog, med allt.
Att trycka i sig mat har för övrigt fått en helt ny innebörd numera, för det är ju precis det jag gör. Trycker in näringsdryck i magen. Dietisten har för övrigt nog gått lite bananas, för jag fick hem en gigantisk kartong med hur mycket drycker som helst. Jag testade en idag. Med skogsbärssmak. Fnissade inombords när jag tänkte på att det ju inte spelade någon roll vad det var för smak. Den luktade hur som helst vedervärdigt så jag är glad att jag inte behöver dricka den (hade aldrig gått). Nåväl, jag satte fnisset i halsen efter att allt var intryckt och klart, för hela dagen har jag rapat skogsbär. Så vidrigt. Dessutom fick jag superont i magen en halvtimme efter att jag hade ”ätit” den. Jag hoppas att det beror på att jag är ovan, för annars kommer det ju att bli svårt att motivera sig att ta dem.
Jag pratade med Maria igår och hon tyckte att jag skulle försöka börja röka i PEGen. Hahaha, jag undrar om det är möjligt. Om man drar in magen tillräckligt snabbt kanske det bildas ett vacuum så att jag kan dra in röken direkt i magsäcken. Rickard utvecklade tanken lite och tänkte att om någon frågade varför jag rökte genom PEGen så kunde jag bara svara för att jag inte tycker att det är så gott. Hahaha. Det är ganska skönt att få skratta lite åt allt ibland.
Häromnatten vaknade jag av att det kändes som att något sprängdes i näsan. Jag undrar om det var något som gick sönder där inne eller om jag kanske bara hade en väldigt intensiv dröm. Jag väljer att tro att det var tumören som gick i tusen bitar.
Veckan har i övrigt varit väldigt tuff. På kvällen efter PEG-insättningen fick jag feber och frossa. Jag blev rädd eftersom jag vet att jag måste åka in om den överstiger 38,5. Lyckligtvis gjorde den inte det, men dagen efter skulle jag ju in till sjukhuset igen och få cytostatika och jag stod lite frågande till om jag skulle kunna få det eller inte. Det blev värsta pådraget när jag kom in till KS på morgonen och det togs prover och läkare tillkallades. Hon bedömde att jag ändå skulle kunna få cyton. Hon trodde att febern berodde på att min kropp hade hamnat i chock efter att ha blivit skuren i. Det trodde faktiskt jag med (jag är ju nästintill färdigutbildad läkare snart).
Strålningen har också varit jobbig, dels för att det har varit svårt att ta mig upp och ner från britsen när såret på magen har smärtat, och dels för att min hud i ansiktet blir värre och värre för varje gång. Jag är illröd och så torr att det t o m är svårt att gapa för att det stramar så i skinnet. Jag fick prata med en sköterska om detta och hon gav mig två burkar med kräm som jag nu smörjer mig med två-tre gånger om dagen. Kopiösa mängder kräm, men det hjälper mest bara för stunden. Om jag lutar huvudet bakåt, stramar det så i huden på halsen så att det känns som att den ska spricka. Jag undrar om huden kommer att gå tillbaka till vad den var tidigare, eller om den blir skadad för evigt. En miljard rynkor kommer jag i alla fall ha efter detta. Utöver allt det här så har mina tårkanaler blivit påverkade så det ena ögat rinner mest hela tiden och det andra svider konstant.
MEN solen har visat sig idag och det gör mig glad och imorgon är det fredag och sedan får jag två dagars välbehövlig paus igen.
”Bara” 12 strålningstillfällen kvar och en cytostatikabehandling. En dag i taget.