Bambi-ben

I morse åkte jag till Toyota för att lämna in bilen och sedan tog jag en promenad hem därifrån. Det var härligt att vara uppe så tidigt och att vara ute och promenera i soldiset. Jag insåg att jag från och med nu måste gå ut och gå en liten stund varje dag. Mina muskler är helt obefintliga och jag är som Bambi i benen och det lär ju knappast gå över av sig själv om jag fortsätter att spendera mina dagar i soffan framför tv:n. Dessutom är jag så trött på just den sysselsättningen att jag mest troligt kommer att bli sinnessjuk om jag fortsätter på den banan.

Jag har suttit ute i trädgården i två timmar nu och det är så ljuvligt. Tystnaden förutom lite fågelkvitter och en och annan frustrerad mamma i grannskapet är det jag lyssnar på. Jag borde inte sitta i solen, men jag kan faktiskt inte låta bli.

När jag klädd på mig i morse så letade jag fram ett par jeans som jag har tänkt slänga eftersom de är på tok för små. De är inte för små längre, utan för stora… den som spar han har. Jag ska sluta att gå klädd som en slashas i mjukiskläder också. Jag måste rycka upp mig på ganska många olika plan helt enkelt.

På tal om Bambi-ben så skulle jag ställa ut soptunnorna för en vecka sedan. Jag ska ju alltid vara så effektiv som möjligt så jag tog båda på en gång. Den här gången var jag dessutom så effektiv att jag hoppade över att knyta skosnörena på mina kängor och klev bara rätt in i dem när jag gick ut. Det resulterade i att ena skosnöret fastnade på något märkligt sätt när jag gick att jag la krokben för mig själv och ramlade handlöst ner i asfalten utan att jag hann ta emot mig med händerna. Jag slog mig halvt fördärvad och ena knät är fortfarande blåsvullet och jag slog mig ganska rejält i ansiktet och pannan när jag landade. Det låg sopor överallt och jag vinglade mig upp igen, samlade ihop soporna och vinglade gråtandes hem igen. Glasögonpar nummer två kraschade jag också (mitt första par råkade jag lägga mig på för någon vecka sedan så att de knäcktes). Jag gick upp och väckte Julia då jag blev lite orolig över mig själv. Det är ju aldrig någonsin en hit att ramla och slå sig, men ännu mindre hit när man tar blodförtunnande sprutor. I synnerhet inte om man slår huvudet läste Julia sig till på Vårdguiden och hon tjatade på att jag skulle ringa till ASIH och fråga hur jag skulle göra. Det gjorde jag nu inte, för jag tänkte att de nog skulle säga åt mig att åka in till akuten och DET hade jag ingen lust med alls. Jag gick och la mig istället, och även om jag fortfarande är lite öm i ansiktet så har jag ju inte dött av det. Tur det.

Mina föräldrar har åkt till Finland nu och jag är så himla sugen på att åka jag också. Målet var ju att åka dit till Kristi Himmelsfärd vilket ju är om en och en halv vecka. Det blir nog tyvärr inte så. Vad jag förstår är det lite bökigt att ta sig dit just nu också. Först måste man ha ett nytaget Coronatest och på båten behöver man fylla i en massa papper innan man får kliva av och sedan måste man ta ytterligare ett Coronatest några dagar senare när man väl är på plats. Det känns som mycket bök för att bara vara där i fyra dagar plus att jag inte vet hur de ställer sig till att mina barn åker med. Vi får sikta in oss på att åka till sommaren istället.

Nu ska jag ringa till min kontaktsjuksköterska och se om hon kan fixa en läkartid till mig då jag har hittat en ömmande knöl på halsen. Fan….vill inte hitta sådant, men bäst att dubbelkolla så att inte cancern har spridit sig till lymfkörtlarna.