Idag fick jag min näst sista strålning. Det känns helt ofattbart men också härligt. Idag är det också exakt tre månader sedan jag startade min cancerbehandling. Det känns både länge sedan och som att det var i förrgår. Att en kropp kan brytas ner så totalt på ”bara” tre månader. Idag var också den näst sista symtomkontrollen av en läkare och nästa kommer att ske om ungefär två veckor och efter det blir jag utskriven. DET känns väldigt skrämmande faktiskt. Från att ha träffat någon inom sjukvården i princip varje dag till att klara sig själv igen. Efter ett par månader ska jag till en öron-näsa-hals-läkare och de ska se hur det ser ut i näsan och förhoppningsvis kommer de även att göra en röntgen (väldigt oklart om de kommer att göra det förstod jag på onkologen). Jag fattar inte hur de genom att titta upp i min näsa ska kunna se om tumören i bihålan och pannan är borta. Efter allt detta kommer jag att få gå på återkontroller var tredje månad.
Läkaren idag ville att jag skulle börja äta alvedon fyra gånger om dagen och även att jag skulle ta morfin. Jag är skeptisk till båda. Tänker att alvedon knappast kommer att hjälpa mot min smärtande tunga, men det trodde hon. Jag kanske ska prova i alla fall.
Så, hur mår jag idag? Jag mår…inte bra, men ändå bra. Jag ömsar skinn i ansiktet och det är väldigt smärtsamt och ögonen rinner och geggar fortfarande, även det smärtsamt, jag har svårt att äta pga att jag har så ont i tungan osv osv. Men jag kan trots allt äta lite varje dag och jag kan toppa upp med näringsdrycker genom PEG:en och näringslösning via dropp och solen har lyst in genom fönstren i flera dagar och på morgonen ser jag skuggan av äppelträdet på fasaden. Det var ett år sedan jag kunde göra det senast, och den skuggan gör mig glad.
Imorgon får jag min sista behandling och så småningom ska det väl förhoppningsvis bli bättre för var dag.
Jag tänkte att jag skulle lägga ut en nytagen bild på mig själv idag, men kommer inte att göra det. Står inte ut. Men vad gäller mitt hår så ser det ut som på en liten orangutangunge. Fjunigt hår på kanske 2 cm som står rakt upp. Dock måste man, för att se mitt hår, ha belysning bakifrån för håret är så ljust att det nästan är genomskinligt. Eller grått. Jag har googlat fram att det växer ca 10 cm på ett år, så det kommer ju att dröja innan jag ser normal ut igen.
I mitt, just nu, ganska innehållslösa liv hände en grej som fick mig att fnissa lite.
För att kunna andas normalt behöver jag skölja min näsa med koksalt flera gånger om dagen och för någon dag sedan när jag gjorde det såg jag hur det helt plötsligt trillade ut en liten blomfluga ur näsan. Vilken annorlunda död ändå. Man frågar sig också när han flög in där och hur jag inte märkte det. Ett litet vardagsmysterium.
Igår blev jag galet sugen på pizza, men eftersom varken Julia eller Sebastian är hemma just nu, och jag själv var kopplad till dropp, så kunde jag inte gå och hämta någon. Jag bor 2 minuter från närmaste pizzeria och kom på den geniala idén att beställa från Foodora. De måste ju ha tänkt att jag var galen som inte orkade gå de få stegen till pizzerian. Pizzan kom och jag lyckades äta en åttondel av den. Den var kall när den kom hit och jag hade sett fram emot en rykande het med rinnig topping.
Idag blev jag sugen på grillkorv och potatismos från en korvmoj så när jag åkte från KS svängde jag förbi och köpte det. Besviket konstaterade jag, när jag kom hem, att det var pulvermos så det gick inte att äta, men korven lyckades jag äta upp. Allt som jag lyckas äta är som en liten miniseger. Längtar verkligen efter att kunna äta normalt igen och jävlar som jag ska äta då. Nu ska jag ägna mig åt att ligga i soffan och glo på något menlöst och äta genom PEG:en.