top of page
  • Marina

Blodpropp i vaden

Igår när ASIH var här och tog prover inför cellgifterna imorgon, nämnde jag i förbigående att jag hade ont i ena vaden. Jag har haft ont i en vecka men har inte sagt något då jag har tänkt att jag kanske har sträckt mig, även om det egentligen är helt osannolikt då jag knappt har rört mig. Det hela togs på största allvar och så skrevs en remiss till KS om att jag skulle göra ultraljud idag vilket jag gjorde. När jag låg på britsen och han drog med sin ultraljudsmojäng över vaden och stannade och kollade noga och höll på sådär ett tag så insåg jag att saker och ting inte var som de skulle nu igen. Att känna av en stämning i rummet har jag blivit expert på och luften gick lite ur mig. När läkaren var klar sa han att jag hade en propp i vaden och att det var därför jag hade ont. Han skulle återkoppla till ASIH och sedan var det tack och adjö.

Där stod jag med huvudet fullt av frågor men framförallt en till rädsla att hålla i schack. I hissen på väg ner ringde jag och lämnade meddelande om att jag ville bli uppringd av kontaktsjuksköterskan och sedan ringde jag till ASIH som direkt pratade med deras läkare och sa att de skulle komma över med blodförtunnande sprutor ikväll. Min kontaktsjuksköterska ringde strax efter och skulle följa upp med ASIH.


Sköterskan som kom hit för en stund sedan var den jag helst ville skulle komma. Lite tur mitt i allt i alla fall. Hon har jobbat med min onkolog på SÖS tidigare och det känns som att hon vet vad hon pratar om. Hon berättade för mig att det inte är helt ovanligt att man drabbas av proppar när man har en pågående cancer. Hon sa också att det brukar gå ganska snabbt att lösa upp proppen med blodförtunnande och hon hjälpte mig med den första sprutan. Nu ska jag ta en om dagen i kanske ett halvårs tid.

Jag berättade om mina farhågor om att proppen ska släppa och fastna i en lunga eller så, men hon sa att det sannolikt inte skulle hända. Jag får bara hoppas att hon har rätt. Från och med nu ska jag ta upp varenda liten åkomma som dyker upp och inte bara tänka att det går över.


Imorgon är det cellgiftsdag igen och sedan strålning.

93 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page