• Marina

Dessa eviga tårar


Jag har alltid haft lätt till tårar och ju äldre jag blir desto värre blir det, men det som händer nu, sedan jag blev sjuk, är bortom all kontroll. Jag har blivit helt filterlös och gråter till precis allt. När jag fick se bilder från Afghanistan grät jag för kvinnornas och barnens skull, när jag fick se bilder på översvämningarna i Gävle, då grät jag över miljön och att det känns som en utopi att det ska kunna bli bättre och igår grät jag när jag stannade för att se några musiker sitta och spela i Götgatsbacken. Tårarna kom för att jag kände mig så glad över att jag lever och för att jag kan få uppleva de vackra gatorna i Stockholm och musik som berör. Det var så fint att så många människor stannade för att lyssna i solskenet.

Vissa dagar är värre än andra och idag tycks det ha gått riktigt över styr. Jag har t ex fällt tårar till Tele2-reklamen på TV där två nykära vuxna ska ut och segla tillsammans med varsitt barn från tidigare relationer, och där barnen inte vill delta i seglingen men på slutet, när de spelar upp en film på seglet, så blir alla glada igen. Helt obegripligt att jag gråter åt något sådant. Efter det blev Bianca Kronlöf intervjuad i Nyhetsmorgon. Hon har skrivit en bok som heter ”Brev till mannen” och de diskuterade patriarkatet, feminism, män som slår och män som är tysta, hat och andra tunga saker, och då fällde jag tårar igen. Över länder som går bakåt i utvecklingen och som förbjuder aborter och som återigen vill begränsa kvinnors möjligheter i stort och smått. VAD ska man göra??? Jag måste i alla fall sluta upp med detta gråtande (kommer aldrig att gå….jag känner mig själv).

Idag ska jag ta mig ut i skogen tror jag. Samla energi och kraft från naturen och stärka mitt blödande hjärta.


I onsdags började jag att jobba lite smått, två timmar om dagen. Det har gått bra även om jag inte förstår hur jag ska klara av att gå hem i tid vilket är viktigt då energin inte får ta slut. De kunder jag har hunnit kontakta hittills verkar vara glada över att jag är tillbaka och det gör mig glad. Jag vet inte riktigt hur jag ska greja att prata med precis alla om hur jag mår nu och hur det har varit, men jag får bara bita ihop när frågorna kommer och tänka att jag ska vara glad över att människor faktiskt bryr sig. Jag är ju glad för det.


I torsdags träffade jag en ögonläkare som jag gillade skarpt. Han ritade upp ett öga och förklarade precis hur tårkanaler fungerar och lite annat om syn och ögon. Jag blev nästan religiös av att lyssna på honom. Hur är det ens möjligt att kroppen kan fungera så himla finurligt? Eller fungera förresten, mina tårkanaler fungerar ju uppenbarligen inte som de ska. Läkaren testade mina tårkanaler genom att sätta en trubbig nål mot tårkanalen nertill och sedan sprutade han vatten genom den. Om allt hade fungerat som det skulle, hade vattnet runnit ner i halsen på mig, men det sprutade ut genom tårkanalen upptill istället. Stopp i kanalen helt enkelt. Jag fick kortisondroppar som jag ska droppa i ögonen tre gånger om dagen och så ska jag badda ögonen med varma handdukar och köra med salvor och andra droppar. Jag HOPPAS att det hjälper, och om inte, blir det kanske en operation. Läskigt som tusan när det gäller ögonen, men med tanke på allt annat jag har varit med om det senaste halvåret så är det väl en baggis ändå.


Nä, nu är det skogen som gäller och sedan till Ikea för att prova ut en ny säng.

75 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS