Ett SMS

Det kom ett SMS. Eller närmare bestämt fyra stycken på en gång. Från Alltid Öppet. Och jag rasade med ljusets hastighet till en plats där jag inte vill vara och jag fick väldigt svårt att andas. Jag gjorde ju en ny MR i förra veckan som jag inte har fått svar på ännu och min första tanke var: -Nu var det något skit på MR:en, cancern är tillbaka och nu har de bokat in nya tider för att förgöra tumörerna.

Jag gick såklart direkt in på Alltid Öppet-appen och insåg att det var fyra nya tider hos cancerrehab. Varför jag ska dit igen vet jag inte, men lättnaden. Den lättnaden. Och så kom gråten som inte gick att stoppa och andningen fortsatte att vara svår att hantera. Jag blev såklart lättad, men det var som att något gick sönder i mig igen och jag tror inte att det här någonsin går att laga. Det kommer alltid att vara så här och inga samtal med psykologer kan någonsin få bort det.

Jag vet det.

Det gick inte riktigt att koncentrera mig på jobbet sedan, men jag var ändå nästan färdigjobbad och efter en liten stund kom grannen över och jag blev tvungen att ta mig samman och tänka på elementet som skulle tas bort. Det gick inte riktigt som planerat så det sprutade vatten i hela hallen och då glömde jag bort mitt trauma. Jag har förresten varit inte på 1177 nu också, och där, om jag fattade saken rätt så såg allt ut som senast vilket skulle meddelas vid mitt nästa läkarbesök som ännu inte är inbokat. Det är ju lite tortyraktigt kan jag tycka, att de inte bara kan slå en signal istället för att gå in och skriva på 1177. Jag som har sagt till mig själv att inte gå in där heller, gör det ändå hela tiden. TUR att det inte stod något annat.