Håret

När jag vaknade igår kände jag mig nästan som vanligt. Jag var pigg och glad och kände äntligen lite energi i kroppen så jag bestämde mig för att ta vara på det. Jag läste tidningen till frukosten, fixade i ordning mig och klädde mig i normala kläder istället för mysvarianten, gjorde i ordning håret, lagade fläskpannkaka till lunch, tog en halvtimmes promenad i dagsljus, bakade lussebullar med Julia, pratade i telefon med många, fick mitt antibiotikadropp och sedan åkte jag och hämtade middag från Ho´s och avslutade kvällen framför Så mycket bättre. En bra dag helt enkelt.

När jag fixade håret på morgonen så hade jag på känn att det var sista gången och när jag gjorde mig i ordning för kvällen så hade håret trasslat sig lite varpå jag drog fingrarna igenom det och efter det hade jag fullt av hårstrån mellan fingrarna. Gick och la mig med vetskapen att det nog är dags nu.

I morse började jag dagen med att borsta igenom hela håret och hårstrå efter hårstrå följde med. Långa hårstrån. Hela hårborsten blev full av mina blonda strån. Till slut stod jag inte ut med mera borstande, och satte upp håret i en knut. Jag trodde att jag skulle vara cool med det här, att jag var förberedd på att tappa håret, men jag är inte cool alls, bara så sanslöst ledsen. Jag har gråtit och gråtit och gråtit hela dagen. Tanken var att jag skulle raka av allt idag, men det blev inte så. Kanske imorgon.

Energin från igår var inte alls med mig idag, men eftersom jag sedan tidigare hade bestämt att vi skulle ha en mysig tredje advents middag med efterföljande live-streamad julkonsert med Peter Jöback ikväll så var jag tvungen att ta mig i kragen. Julia och Sebastian handlade på Kvantum medan jag satt kvar i bilen och väntade, sedan åkte vi förbi återvinningen, jag bäddade rent, tvättade två maskiner och städade huset varpå jag rök ihop med sonen som inte ville hjälpa till. Det slutade med att jag stängde ner nätverket i huset och då blev det världskrig här hemma. Mitt i allt kaos med mig själv ska jag även försöka vara en bra mamma, och idag var jag inte så bra. Det är svårt att hålla ihop alla bitar när kroppen är sargad och rädslan kryper i kroppen.

Middagen blev god och konserten var riktigt bra och nu har Sebastian åkt till Rickard och sedan dess har jag i princip gråtit. Kan inte sluta.

Imorgon - en ny dag!