Det är en hel månad sedan jag skrev senast och jag vet egentligen inte varför. Har haft noll inspiration och har åkt på ett par bakslag som gjorde att jag tappade motivationen.
Vid det här laget hade jag räknat med att må så mycket bättre än vad jag gör och det är så oerhört deppigt att jag inte är på banan. Jag fick hög feber för några veckor sedan och fick då antibiotika intravenöst i tre dagar. Sedan tog de bort antibiotikan eftersom man inte hittade några bakterier i blododlingarna. Innan odlingarna togs skrämde läkaren upp mig rejält när hon sa att hon misstänkte Sepsis (tidigare sa man blodförgiftning) och flink i fingrarna som jag är googlade jag upp att en av tio dör av det. Jag tänkte att fy fan vad ironiskt om jag ska dö av det nu. Lyckligtvis gjorde jag inte det.
Några dagar senare, dvs över påsken, åkte temperaturen upp i taket igen och den här gången satte de in antibiotika direkt och misstänkte att det var PICC-linen i armen som gjorde att jag fick infektioner. Jag har ju fått näringsdropp genom den varje natt, men nu drog de ut den ur armen och gjorde en odling på den. Inte en bakterie där heller. Med andra ord är det ingen som vet varför jag få feber hela tiden. Jag hoppas innerligt att det är slut med det nu, för jag orkar inte med det helt enkelt. Jag blev förresten lite nojig när de skulle dra ut PICC-linen eftersom det känns så oerhört äckligt att veta att det går en sladd ner i bröstkorgen på mig som sedan sticker ut genom armen. Jag tänkte att det skulle kännas inuti kroppen när de drog ut sladden. Sköterskan ville därför att jag skulle ligga ner när hon gjorde det. Hon trodde väl att jag skulle svimma av obehag. Min dotter däremot kom nerspringande för trappan och skulle absolut titta på när det gjordes. Det kändes absolut ingenting när hon tog bort den.
För några veckor sedan skulle min dotters skola ha en livesändning på Youtube då de har tryckt upp några novellsamlingar som ÅK1 i gymnasiet har skrivit. De skulle prata om novellsamlingarna och några elever skulle läsa upp sina alster. En av Julias lärare frågade om hon kunde tänka sig att framföra två av sina egenskrivna låtar under den här sändningen och hon blev såklart jätteglad och smickrad över att vara den enda som blev tillfrågad. Strax innan hon åkte hemifrån sa hon att en av låtarna handlade om mig, så att jag skulle vara beredd. Jag kan säga att det inte gick att vara beredd på det jag fick höra. Jag grät så att jag hulkade. Så fint… Lyssna gärna, men plocka fram en näsduk först 😉
Vad mer, jo jag har fått ner lite frön i jorden och har nu hela fönsterbrädorna i sovrummet fulla av små tomatplantor, gurka, krasse och paprika. Nu önskar jag bara att det blir tillräckligt varmt ute så att jag kan få ut dem. Jag längtar efter värmen ute, men är väl knappast ensam om det.
Jag blev lite besviken när jag insåg att jag nog inte kommer att kunna åka till Finland i maj som jag hade planerat. Dels är jag ju inte vaccinerad än och så kan jag inte åka iväg till obygden när kroppen inte jobbar med mig än. Jag hoppas att jag kan åka till sommaren i alla fall.