• Marina

Kaffe och människor som betyder något


Det i särklass bästa som har hänt sedan sist, är att jag nu dricker kaffe igen. Den lyckan! Det smakar fortfarande inte kaffe och luktar inte kaffe, men jag får inte längre kväljningar av doften så nu dricker jag så att det sprutar ur öronen. Helst Nescafé med en skvätt mjölk.


Jag har mera ork, och efter att ha varit fullständigt osocial i en hel evighet vill jag nu träffa människor mest hela tiden. Eller inte hela tiden, för jag får mina trötthetsdippar om det blir för intensivt, men så ofta det går i alla fall. Det är kanske klyschigt att säga det, men jag säger det ändå, det endaste enda som betyder något för mig är de människor som jag tycker om och som jag har i mitt liv. Det finns inget annat som egentligen har någon större betydelse. Jo, att vara frisk betyder ju massor, så det finns ju en och annan sak till, men på det stora hela. Jag har verkligen insett att de allra flesta som jag omger mig med i mitt liv är underbara och genuina människor med hjärtat på det rätta stället. Att jag nu får träffa alla dem, krama om dem, ha meningsfulla samtal med dem och att få skratta (och gråta) med dem är så fantastiskt härligt och underbart.

Det och kaffe och det faktum att jag faktiskt badade i havet för ett tag sedan. Jag kanske ska sluta att säga att jag inte är en människa som badar om inte vattentemperaturen är minst 27 grader. Jag kanske borde bli en människa som badar oavsett temperatur. Eller nej, man behöver ju inte bli galen bara för att man just nu lever och mår bra.


Jag tampas fortfarande med en massa biverkningar. Mina händer och fötter är fortfarande utan fullständig känsel och kanske kommer det att vara så för alltid. Jag får bara lära mig att leva med det i så fall, och då är min fina handstil för evigt ett minne blott. Det går inte att skriva fint när fingrarna inte riktigt lyder. Ögonen rinner fortfarande och det är ganska påfrestande då jag inte ser ordentligt när det är tårfyllt. Men som någon sa, om man kan åka till månen, borde man ju kunna fixa dina rinnande ögon, så jag lever på det hoppet. Pga Corona är vårdköerna så långa och därför har jag inte fått någon tid hos ögonläkaren ännu. Det kommer väl.

Sedan har vi det där med smak och lukt som jag hela tiden tjatar om. Det kommer att vara en stor sorg om inte det kommer tillbaka, men samtidigt, om jag får leva, är det en uppoffring jag får lära mig att leva med.

Jag skriver hela tiden OM jag får leva. Jag kan inte riktigt tro på att jag inte har cancer längre. Jag tänker ofta att det nog blev fel när de röntgade mig, att kontrastvätskan inte gick in i kroppen som den skulle. Vartenda blåmärke jag hittar på min kropp tänker jag är en ny blodpropp och att det bara är en tidsfråga innan den börjar vandra till lungorna eller hjärtat. Att jag fortfarande har ont i ansiktet tror jag betyder att cancern växer igen osv osv. Undrar om jag någonsin kommer att kunna slappna av när det kommer till cancern.

101 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS