Måndag - en glad dag!
Jag åkte på en tredje omgång feber och blev så ledsen och uppgiven att jag kände för att ge upp. Hur man nu gör det. I mitt fall innebar det att jag låg och grät en halv eftermiddag och en hel kväll.
Den här gången klev jag inte över 38,5 grader vilket ändå var lite positivt eftersom jag då slapp ännu en antibiotikakur. Däremot låg febern på en sådan nivå att jag igen tappade aptiten och nu väger jag mindre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin har gjort. MEN aptiten är tillbaka och nu är jag konstant hungrig, så förhoppningsvis lägger jag på mig ett par kilon snart igen.
I söndags, när min feber låg på en hanterbar nivå, led jag av en sådan tröttma som jag aldrig någonsin har upplevt förut. Allt som var minsta lilla fysiska ansträngning gjorde att jag var tvungen att vila mig en lång stund efter att jag hade utfört dem. Efter att jag t ex hade duschat så var jag så slut i kroppen att jag nästan inte lyckades få på mig kläderna och efter det fick jag lägga mig och vila i en timme.
Min systerdotter kom hit på eftermiddagen med sin bedårande lilla son som nu har hunnit bli fyra månader. Pandemin har gjort att vi inte har kunnat ses, men eftersom det var ett strålande väder i söndags, kunde hon komma över och ta en utefika med oss. Den lilla gosplutten, Elias, charmade oss allihop och det var så härligt att få hålla i en liten bebis igen. Besöket tog givetvis musten ur mig, men det var det värt alla gånger.
I måndags hade jag återbesök på KS, men hos en öron-, näsa- och halsläkare den här gången. Läkaren var av det äldre slaget och var mycket förtroendeingivande. Han började med att stoppa in tussar med bedövningsmedel i näsan (kändes som att han tryckte upp dem i pannan) och när dessa hade verkat gick han in och kikade med en kamera. Jag kunde följa hela resan i min näsa på en stor skärm som visade allt i 4-färg. Han tyckte att det såg mycket bra ut efter min behandling och påpekade också hur bra jag hade svarat på cytostatikan tidigare. Han hittade en liten ”flärp” som såg lite mysko ut på vänster sida, men sa att han inte trodde att det var något farligt med den. För säkerhets skull tog han en biopsi från den som jag skulle få svar på inom några dagar. OM det finns cancerceller i den, så kommer man att operera bort den. Jag håller tummarna för att så inte är fallet. Snälla snälla, kan jag bara få ha lite flyt nu!!!!! Pliiiiiis!!!!!
Om ca två månader kommer jag att röntgas och efter det vet jag väl hur det hela har gått.
Läkaren ville att jag skulle börja ”luktträna”, vilket innebär att jag ska skapa en luktpanel av typ anis, timjan, apelsin, citron, kaffe osv och sedan ska jag lukta på varje doft i tio sekunder. Tydligen, eftersom hjärnan vet hur sakerna ska lukta, så kan luktcellerna så småningom komma igen om man gör så här. Läkaren sa att det inte är säkert att lukten kommer tillbaka, men det finns i alla fall en möjlighet. I minst fyra månader ska jag hålla på med detta, två gånger om dagen. Så jag har att göra.
Jag var på gott humör när jag åkte från KS. Läkaren fick mig att tro att det här har gått vägen helt enkelt och med det goda humöret återfick jag lite energi också.
När jag kom hem fick jag dessutom ett telefonsamtal från ASIH som har planerat Covid-vaccinering för mig på torsdag. Äntligen! Det gjorde mig på ett ännu godare humör. Tänk att jag kommer att kunna träffa människor snart igen. Det ser jag så mycket fram emot att jag nästan blir tårögd. (Nästan tårögd är egentligen ett skämt eftersom mina ögon fortfarande rinner konstant).
De senaste dagarnas solsken och värme har verkligen gjort gott. Jag har suttit ute på min lilla uteplats och läst och lyckades att tvätta av fyra hela plankor på mitt staket innan orken försvann (sedan fick jag muta sonen att fixa resterande).
Idag har jag lämnat in bilen på service och för att byta till sommardäck och imorgon ska det visst snöa. MEN jag ska till Tullinge och få mitt vaccin imorgon om jag så ska behöva ta en taxi.
Det har snart gått fem månader sedan jag inledde min behandling. Det känns som en lång tid, men ändå inte. Vilken resa. Den värsta jag någonsin har gjort. Även om jag var beredd på att det skulle vara en tuff sak att gå igenom, kunde jag inte i min vildaste fantasi räkna ut hur jobbigt det faktiskt skulle bli. Jag hoppas innerligt att det är över nu och att jag aldrig någonsin igen behöver göra något liknande.