Mått bra

Jag har mått riktigt bra i två dagar och har därför inte haft någon lust att skriva. Har försökt att hålla igång istället och passa på när energin i kroppen är där. Jag har varit ute och gått i gråvädret och uppskattat att jag har kunnat gå utan att bli trött. Har också pysslat lite, klippt och klistrat. Kan inte komma ihåg när jag tog mig tid att göra något sådant. Bra terapi faktiskt att sitta där med sina egna tankar och kladda med lim och skriva bokstäver väldigt långsamt och noggrant med fina pennor.

Idag var ASIH här och tog blodprover. Smidigt med picclinen så att man slipper bli stucken var och varannan dag. Man kan både ta blodprover och ge dropp genom den.

Några timmar efter provtagningen ringde min kontaktsjuksköterska från sjukhuset och sa att jag eventuellt inte kommer att kunna få behandling nr 2 på tisdag eftersom mina vita blodkroppar inte har återhämtat sig tillräckligt bra för att kunna ta emot cytostatika. Det blir ny provtagning på måndag innan jag ska träffa onkologen. Får se om jag lyckas producera de vita blodkropparna under helgen. Undrar hur man gör för att hjälpa kroppen med sådant. Det glömde jag att fråga.

Jag blir verkligen imponerad över hur smidigt allt fungerar mellan mina olika vårdkontakter. Efter att kontaktsjuksköterskan hade ringt, kontaktade hon ASIH för att kolla om de kan komma och ta prover på mig på måndag och kort därefter ringde hon och berättade att de skulle komma på måndag mellan kl 6-8. Jag är glad att slippa åka till sjukhuset och ta proverna och går gladeligen upp tidigt istället.

Håret, är riktigt bedrövligt nu. Jag ber om ursäkt över den äckliga bilden, men det är för min egen skull jag lägger upp den. Jag skulle tro att håret på bilden är ca en tredjedel av det jag har tappat. Jag kan fortfarande sätta upp det som är kvar med ett hårspänne, men det är verkligen inte snyggt. Jag känner ändå att det var bra att jag inte rakade huvudet i söndags, att det var mycket bättre att få vänja mig vid tanken när håret väl började lossna. Före det hade jag längst där inom mig en konstig förhoppning om att det inte skulle drabba mig. Att jag skulle vara ett undantag. Snacka om förnekelse… lite samma som när jag fick cancerbeskedet. Tänkte att det nog var ett misstag. Men det var det ju såklart inte.

Jag fick ett oväntat besök idag av en kär vän som kom hit med en stor påse kolor från Ejes. Blev verkligen glad, lite över kolorna men mest över besöket. Vi tog en utefika tills det blev för kallt att sitta där. Måste försöka hitta en infravärmare som man kan ha där ute så att det blir lite behagligare.