Magnetkameraundersökning

Vaknade på tok för tidigt för att jag var rädd för att försova mig och rädd för att inte hinna göra mig klar innan taxin kom med tanke på mitt sega tillstånd. Givetvis fick jag magkramper från helvetet precis innan jag skulle gå ut till taxin och trodde inte att jag skulle klara av att åka. De där kramperna var precis likadana efter förra cytostatikabehandlingen, så jag har varit förberedd, men det går inte att stå upprätt när de drabbar mig. Jag hade väl två minuter tillgodo när jag på darrande ben gick ut till taxin.

Taxichauffören hade både handskar och munskydd. Något som jag verkligen uppskattade och talade om för honom att jag gjorde.

På sjukhuset blev jag inropad direkt, vilket jag också uppskattade, och sköterskan som mötte upp mig bytte ut mitt munskydd mot ett där de hade tagit bort metallpinnen. Livsfarligt med metall och röntgenapparater. Jag bytte om och satte mig för att vänta, då det kom in en man som redan hade genomgått sin röntgen. Han tyckte att det var onödigt att stänga dörren när han skulle byta om. Där stod han i sina ruskigt fula kalsonger och sin amfetaminkropp och det första han valde att klä på sig var någon märklig buff (eller vad det heter) på sitt huvud. Den var visst viktig och han stod och slängde med den och sitt huvud. Herregud….jag ville bara slippa se eländet.

Röntgen tog en stund och jag uppskattade att få ligga ner och vila efter morgonens turbulens. Tyckte att det var jobbigt bara när de hela tiden avbröt min slummer med att tala om att nästa bild skulle ta tolv minuter osv. Man kan säga mycket om mig, men klaustrofobiskt lagd är jag inte. Stäng in mig i ett rör med knäppande högljudda ljud, och jag slappnar av som en bebis. Något jag däremot började fundera på var när de sprutade in kontrastvätska genom min piccline, att det passerar en väldig massa människor i mitt liv just nu som ser till att jag får en massa gifter och andra vätskor rakt in i mitt blod. Tänk om någon riktigt sjuk människa skulle komma och koppla in diskmedel! Jag skulle ändå bara glatt ligga där och ställa min arm till förfogande.

När allt var klart och jag skulle byta om igen, hade jag inte så mycket krafter kvar. Det tog en evighet att klä på mig och jag bestämde mig för att ta en vanlig taxi hem istället för färdtjänst då jag kände att jag inte skulle orka vänta i tjugo minuter eller vad det hade tagit att beställa den.

Väl hemma hamnade jag i soffan igen och blev liggande en stund, men vid lunchtid orkade jag mig upp för att laga mat till mig och barnen. Det var ett framsteg. Lite senare på eftermiddagen orkade jag även fixa middag, så yttepytte piggare har jag nog ändå varit idag. Det är jag tacksam för.

Imorgon är det ännu en röntgen inplanerad och på onsdag ska jag till sjukhuset för strålförberedelser. Antar att det betyder att man ska börja tillverka min mask som jag ska bli fastspänd i vid strålningen.

Fyra veckors behandling snart avklarade. Mycket som har hänt på bara fyra veckor. Jag undrar om och hur mycket tumören har minskat...