Mina underbara vänner

Klockan är fyra på morgonen och jag är inte trött. Somnade före kl 21 på soffan och vaknade vid tre och var vrålhungrig efter gårdagen då jag knappt lyckades få i mig någon mat alls eftersom allt smakade papper. Så nu sitter jag här i min säng och har precis ätit en tallrik risgrynsgröt. Jag hoppas att jag blir trött igen snart så att jag kan sova ett par timmar till.

Och på tal om mat. Igår kväll fick jag ett sms på kvällen att två av mina gullisar till vänner var på väg hem till mig för att lämna av en matkasse. En stund senare dök de upp på min trapp, som två små energiboostande änglar, med tre färdiglagade middagar, hembakat bröd och små fina kort. Jag är verkligen rik som har så många fantastiska människor runt mig. När de hade gått och jag stod och plockade upp matpaketen så blev jag så rörd över deras tilltag att tårarna började trilla.

Efter strålningen idag (igår) träffade jag min kontaktsjuksköterska igen och fick veta att jag från och med nu har möte med en onkolog varje vecka med början i nästa vecka. På måndag träffar jag en ny onkolog och ska då ta upp det här med PEG igen. Det är ju en dryg månad kvar av strålning och med tanke på i vilket skick min mun är i just nu så tror jag att en PEG blir bra trots allt. Som jag skrev igår känns det som att jag har tuggat på gröna bananer. Inte bara en, utan sju på raken. Strävheten och torrheten i munnen är inget som går att beskriva om man inte har varit med om det tror jag. Ibland kan det t o m vara svårt att prata och det gör lite ont här och var i munnen.

Nåväl, jag var en sväng på Apoteket idag igen för att köpa lite produkter som kanske kan lindra lite.

Efter kontaktsjuksköterskan svängde jag in till tandhygienisten som var en pigg och alert människa. Hon tyckte att jag skulle komma förbi henne minst en gång per vecka från och med nu så det ska jag. Det är så smidigt att hon finns där på canceravdelningen och att man inte behöver boka någon tid.

I morse glömde jag för övrigt att ta mina kortisontabletter vilket jag kom på vid lunch. Jag bestämde mig då för att låta bli dem, då jag inte mådde illa alls. Lätt illamående har kommit över mig lite då och då idag, men inte värre än att jag kunde hantera det. Min kontaktsjuksköterska såg livrädd ut när jag berättade för henne och det är väl inte optimalt att jag själv börjar mixtra med min medicinering, men hur bra det än är med kortison mot illamåendet så mår jag verkligen inte bra av det i längden. Sömnen påverkas, det känns som att det går hål i magsäcken när tabletterna trillar ner där, jag får värmerusningar och blir röd som en gris i ansiktet med jämna mellanrum, det kryper i kroppen…ja listan kan göras lång.

Det blir en spretig text idag märker jag, men det får vara så.

Jag kollade in mitt huvud idag och håret som är kvar har börjat växa lite. Jag ser ut som en gammal halvflintig gubbe med små fjun som står rakt upp. Min hårfärg kommer att bli annorlunda om saker och ting inte förändrar sig. Tror att det som växer ut nu har samma färg som Magnus Härenstams hår hade efter hans cancerbehandling. Grå-vitt alltså. Ska bli spännande att se om det kommer att fortsätta att vara lockigt. Kanske får jag raka av allt en gång till också, om det blir ojämnt med kala fläckar här och där, men jag hoppas att hårväxten kommer igång över hela huvudet om någon månad.

Fredag idag. Det ska bli så skönt med ett par dagars paus från strålning och sjukhusbesök.

Idag kommer mamma över och ska hjälpa mig med städningen igen. Jag tänkte först att jag nog skulle klara av det själv den här veckan, men jag insåg, efter att jag däckade i soffan före nio, att mina krafter helt plötsligt tar slut. Det kan komma över mig precis när som helst och igår körde jag på lite för hårt med mig själv. Att köra på för hårt innebär inga jätteansträngningar, för vad jag gjorde var att åka till sjukhuset, till apoteket, hämta Sebastian i skolan, läsa en tidning vid köksbordet, två längre telefonsamtal, sätta igång en tvätt, värma mat, duka och sedan POFF, noll ork kvar.

Tänkte försöka sova en stund till. Får se om det går nu när jag hör att katten leker med sin lilla kulbana...