• Marina

Syre från skogen

Det blir en text om hår igen. För att det upptar så mycket av mina tankar. Idag var jag tvungen att tvätta håret igen och det var ingen vidare hit. Jag borstade och borstade innan tvätt, och tänkte att jag skulle få bort alla lösa hårstrån, men icke. När jag stod i duschen blev det nästan äckligt. Jag kände hårstrån överallt och såg med förvåning att det inte bara är på huvudet håret lossnar. Såklart, har bara inte tänkt på den saken. Men om Mr Murphy är med i spelet så lär håret på benen sitta som berget och fortsätta att växa på som om inget har hänt.

Efter hårtvätt, fick jag återigen borsta ur håret då det såg ut som en trasselsudd. Hela borsten fylldes snabbt med hår igen. Usch! Kommer jag att ha kvar något hår på huvudet till helgen?



I övrigt blev det ingen altantvätt idag. Jag orkade inte eftersom jag istället valde min vanliga entimmes skogsrunda. Glad i hågen traskade jag iväg och tänkte att det skulle bli en baggis. Det blev det inte. Uppförsbackarna i skogen tog musten ur mig, men det var bara att pinna på eftersom jag kom på att det blev för mycket för mig när jag hade kommit knappt halvvägs. Jag kunde ju inte gärna bara sätta mig på en stubbe och vänta på bättre tider. Hur som helst, jag kände doften av skog och fuktig luft och det var verkligen härligt. Det var ju väldigt länge sedan jag kände den doften. Dessutom var jag i princip ensam i skogen. Mötte bara fyra personer på vägen. Även om jag blev trött fick jag samtidigt energi och det kändes väldigt bra att röra på sig.



Jag fick tydligen min sista dos antibiotika igår, så idag slapp jag ASIHs besök. Hur glad jag än är att de kommer och hjälper mig, är det ändå skönt att slippa ha dem här. Det är en märklig känsla att ha okända människor som kommer på besök varje dag. Dessutom med blå skoskydd, munskydd, visir, förkläde och handskar. Några ansikten återkommer (det lilla man ser av ansiktet bakom skyddsmunderingen), men ofta har det varit nya personer som kommer. Vissa gillar man direkt, och andra gillar man...hmmm... lite mindre.


Väl hemma låg jag i soffan och kikade på när barnen pysslade ihop pepparkakshuset. Jag är verkligen glad och tacksam över att mina barn är så pass stora att de klarar så mycket själva.

Fixade en snabb fuskmiddag bestående av lax, citronsås och mina älskade potatisar, och sedan körde jag Sebastian till hans innebandyträning. Skönt att lite av orken är tillbaka igen och skönt att känna att kroppen är trött. Jag kommer att sova bra i natt tror jag.

56 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS