Den 19e april var jag på återbesök hos onkologen. Jag fick träffa en ny läkare vilket jag inte gillar. Det var inget fel på henne, men jag vill ha kontinuiteten med min "vanliga" läkare.
Nåväl, jag skrev lite medan jag satt i väntrummet, för att skingra mina tankar och min ångest, och har glömt att publicera det. Så håll tillgodo. Varning för deppinlägg.
Att sitta i väntrummet på KS för att få sin 3-månaders check-up (fast det har gått fem månader sedan sist) är förenat med så mycket ångest. Jag kommer tillbaka till känslan jag hade när jag var mitt uppe i behandlingen och jag satt här och väntade på min tur. Vissa gånger visste jag inte ens om jag skulle klara av det. Mådde ofta väldigt illa och kände mig svag. Nu sitter jag här med människor omkring mig, några som jag, som ska kollas och andra som är på väg in för att få sina cellgifter. Gråa i ansiktet av gifterna och cancern. Tomma i blicken, utan hår och man ser deras kamp.
Min ryska favoritsjuksköterska som gav mig cellgifter, svischade just förbi. Hon kände inte igen mig och på något sätt blev jag tacksam över det. Jag ser annorlunda ut mot då. Mitt ansikte har åldrats så mycket. Spänsten i min hud är som ylle som har tvättats i 60 grader. Lukten och smaken är fortfarande inte där. Det är en stor sorg!
Jag sköljer fortfarande näsan minst två gånger om dagen. Ögonen kladdar och rinner och känseln i mina fötter är det lite si och så med.
Trots att det har gått så lång tid nu sedan jag blev färdigbehandlad, lite mer än två år, så har jag svårt att acceptera mitt nya jag.