• Marina

MR, skogen, hjärnkoma och annat



Igår för ett år sedan var jag på min egen behandlingskonferens. Det innebar att jag satt i ett rum tillsammans med fyra andra personer som alla pratade om min kommande behandling och hur de trodde att utfallet skulle bli. De sa att jag hade en god chans att bli av med cancern och jag undrade vad en god chans egentligen innebar. Hela situationen var hemsk. Jag hade liksom inte landat i diagnosen ännu och allt verkade helt overkligt. Min syster var med mig där, trots att man egentligen inte fick ha med sig någon pga Corona. Jag minns att hon i receptionen sa ”vi är inte helt omänskliga här, så ta du med dig din syster in”. Har för mig att jag grät där inne på konferensen, men jag minns inte helt klart.


Igår grät jag också. Kunde inte skärpa ihop mig när jag klev innanför dörrarna till KS. Det bara satte igång av sig självt och jag kände en lätt ångest i bröstet. Ska det vara så nu, att jag inte ens kan gå dit utan att börja må dåligt? Jag måste försöka komma på någon taktik för att inte hamna där i fortsättningen, alltså i tårarna och ångesten.

Anledningen till mitt besök igår var en ny magnetröntgen. Som jag har beskrivit tidigare har jag ju absolut inga som helst problem att göra MR utan jag tänker det som att jag får ligga och vila i en dryg timme. Det var inte det som gjorde mig ledsen utan mera rädslan över att få samtalet om att allt är tillbaka igen, för det är precis så mina tankegångar går varje gång jag ska på återbesök. Vi varje återbesök blir jag påmind om att det kan komma tillbaka och fy fan vad jag är rädd för det. Hur ska jag komma tillrätta med den rädslan? Det hjälper ju inte att jag går och oroar mig förrän jag faktiskt får ett sådant besked, men hur ska jag få min stackars själ att förstå det? (Som att min kropp och själ är två separata delar från mig…hahaha….måste skratta åt eländet också samtidigt som jag gråter).


Jag tog bussen till KS igår eftersom jag hade lämnat in min bil till verkstaden för att de skulle sätta på ett larm och DNA-märkning av min katalysator då den förra blev stulen för ett tag sedan. Minns inte om jag har skrivit om det. Alltid sammanfaller min bilinlämning till diverse verkstäder med mina läkarbesök. Nåja, jag satt och tittade ut och förundrades återigen över hur vackert det är i Stockholm. Jag älskar Stockholm och faktiskt ännu mer sedan jag blev sjuk. Jag ser helt plötsligt de små detaljerna som jag aldrig har lagt märke till tidigare och jag gillar vad jag ser. Jag tar mig tid till att titta ordentligt som jag aldrig förut har gjort och det är tack vare cancern. Kanske den enda positiva grejen med att ha varit sjuk. Att jag uppskattar livet så mycket mer. Tror inte att det går att förstå om man inte har varit sjuk. Jag förstod det i alla fall inte tidigare.


Jag började jobba 50% för två veckor sedan, men det gick sådär i förra veckan. På tisdagen var jag och tog min tredje covid-spruta och på natten fick jag frossa och dagen efter vaknade jag med 38-graders feber, huvudvärk och den satans tröttheten som gör mig oförmögen att göra något alls.

Torsdagen och fredagen var jag höstlovsledig och skulle göra en massa saker med barnen hade jag tänkt, men det blev inte så mycket av med det eftersom tröttheten hängde kvar. På torsdagen var vi ute och åt middag och på fredagen åkte jag och Julia hem till mina föräldrar och spelade plump. Lördagen spenderade jag med mina systrar i Nynäshamns skogar och plockade svamp. Det var en solig och kylig dag och otroligt härligt att få gå i tystnaden i skogen. Jag blev glad också åt att jag kunde pinna på där över stock och sten trots mina vingliga ben. Kanske att jag skulle våga mig på att gå i skogen här på hemmaplan någon dag också nu när jag vet att jag kan.


Nu har jag också varit i kontakt med cancerrehabiliteringen där jag ska försöka göra något åt mina snurrande tankar. Om någon vecka ska jag åka dit och ha gruppsamtal tillsammans med andra cancerdrabbade. Det ser jag fram emot även om jag gruvar mig lite för att jag kommer att sitta där och storböla när jag får höra andras berättelser. Jag får väl skylla på mina rinnande ögon. Eller kanske till och med stå för att jag faktiskt är en storbölare av rang. På tal om att storböla så har jag nyligen sett en film som fick mig att gråta från scen ett (i princip) till den allra sista filmrutan. Om ni behöver få utlopp för era känslor i form av gråt, se filmen ”Five feet apart”. Det var en jättefin film baserad på en sann historia men, som sagt, sorglig på alla sätt. Meddela mig gärna om ni lyckades hålla ansiktet torrt när ni har sett den.

Tillbaka till cancerrehab. De hade haft möte om mig och ansåg också att jag behövde träffa en dietist och en fysioterapeut. Det senare håller jag definitvt med om. Träffar jag henne kanske jag får inspiration till att komma igång med träningen igen. Det behövs v e r k l i g e n. Jag försökte göra ett par övningar för nacken idag och insåg då att jag inte kan lägga huvudet mot axeln åt vänster. Kan ni göra det? Jag kommer inte längre än kanske fem cm till vänster men lite mer till höger. Undrar om det har med strålningen att göra.


Den här veckans halvtid har gått jättebra och det är mycket mycket bättre än att jobba två timmar om dagen. Jag behöver inte stressa mig igenom dagarna och vara rädd för att jag har missat något. Jag hinner tänka en tanke klar ibland och det känns fint det. Det går ganska bra dessutom. Kanske köper mina kunder av mig av medlidande, haha, jag vet inte. Men det gör inget i så fall.


Ser att det här inlägget blev lite rörigt, vilket beror på att jag hade skrivit ett inlägg som jag glömde att posta tidigare och nu slog jag ihop båda till ett. Ni hänger säkert med.


På tal om att hänga med så har jag drabbats av extrem hjärnkoma. Jag kommer inte ihåg något alls. När jag t ex skulle lämna in bilen igår sa jag ett helt felaktigt registreringsnummer. När mannen i kassan sa: Jaha, så du har en Citroen? Såg jag nog ganska förvånad ut….

Jag skulle köra hem till en vän i stan i veckan och körde helt fel trots att jag har varit där flera gånger och det kan ploppa ut helt fel ord när jag pratar. Jag blir lika förvånad som den jag pratar med. Mycket märkligt. Är det demensen som börjar komma eller är det här också en biverkning av min behandling?

Nåja, sammanfattningsvis så har jag mått ganska bra den här veckan trots allt jag gnäller om. Jag hoppas att du som läser det här också har gjort det!

73 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS