Mycket att göra och mycket energi
En hektisk dag idag som började med att jag vaknade kl 4 och inte kunde somna om. Jag hade ställt klockan på 6 eftersom ASIH skulle komma hit och ta prover mellan kl 6-8. Hon kom strax före kl 6. Aj hejt it, man får INTE komma före utsatt tid! Där stod jag med de sjutton stråna på ända endast iförd morgonrock. Sköterskan var inte helt stabil heller. Spillde koksalt över bordet och över min arm, skakade på handen så att jag inte trodde att hon skulle få ut något blod eller för den delen få in något koksalt. Det är verkligen spridda skurar av människor som dyker upp här. De allra flesta känner jag förtroende för, men verkligen inte alla. När damen idag skulle gå härifrån så höll hon upp dörren så länge att katten sprang ut. Det var bara att gå ut och försöka få tag på honom igen. Inte så lyckad start på morgonen helt enkelt.
Åt frukost och idag smakade allt hyfsat normalt. T o m vatten kan jag dricka nu. Ironin i det när jag ska få nästa behandling imorgon. Jag skulle ha tagit kortison idag kl 8, men eftersom jag inte visste om jag skulle få behandlingen imorgon så ringde jag kontaktsjuksköterskan för att se hur jag skulle göra med medicinerna inför behandlingen. De brukar vara supersnabba med att ringa upp, men inte idag. Hon ringde mig när jag satt i bilen strax före 11 och sa att jag kunde ta det med läkaren som skulle ropa upp mig vilken minut som helst eftersom jag skulle vara där kl 11. Det trodde inte jag att jag skulle eftersom min kallelse och SMS:et som kom igår sa att jag skulle vara där kl 11.30. Aj hejt sådant också kan jag säga – strul.
När jag väl kom dit så visade det sig att min ordinarie onkolog var sjuk så jag fick prata med en Prao, eller vad hon var. Hon gjorde sitt bästa såklart men var tvungen att rådfråga någon om olika saker. Kändes ju inte så tryggt, men jag får bara lita på att det blir rätt ändå, för ALLA kan mer om detta än jag själv. Jag fick någon ny medicin mot illamående för att jag ska ha aptit i jul och sedan var mina levervärden under all kritik (hon frågade om jag hade druckit alkohol vilket är ett skämt med tanke på att jag inte ens kan dricka vatten). Det i sin tur innebär att de kommer att justera någon cytostatikavariant och ge mig 85% av den. Hon förklarade att det inte var någon fara med det och att det är väldigt vanligt att man gör så, justerar längs vägens gång. Det kommer inte innebära att behandlingen blir sämre för mig. Dessutom sa hon att cytostatikan inte är det som botar min cancer utan det är strålningen som kommer att göra det.
I lördags skrev jag ju att jag ville lära mig något nytt, jag lär mig ju hela tiden. Strålningen kommer att starta kring den 11-12/1 och sedan pågå i sex veckor. En av dessa dagar är det behandling två gånger på samma dag, en på morgonen och en på eftermiddagen så januari och februari kommer att bli fulltecknade. OM jag skulle få corona så kommer jag ändå att få strålningen varje dag eftersom de har ett coronaanpassat rum. Jag vill INTE ha CORONA tack så hemskt mycket! Det visade sig också att damen från i morse hade glömt att ta ett blodprov, så jag fick gå ner och ta ytterligare ett rör på labbet och sedan passade jag på att köpa en låda svindyra munskydd på apotektet när jag hämtade ut medicinen mot illamåendet. Tar jag medicin från ASIH behöver jag inte betala, men ibland är det värt att slippa ha dem här hemma ändå. Lite min jag-kan-själv-mentalitet som drabbar mig då och då.
När jag kom hem ordnade jag med lite julklappar och sedan åkte jag och Julia ut och lekte tomtar på stan. Tre hembesök gjorde vi, med avstånd i olika trapphus. Så fint att komma ut och få prata och se lite nya ansikten. Vi blev glada av det både jag och Julia. Efter det en tur till Kvantum och sedan till återvinningen. Alla dessa kartonger, när man beställer hem julklapparna. Men är så glad att jag har kunnat göra mina inköp på det sättet. Väl hemma gjorde jag middag på sötpotatis, morötter, fänkål, kyckling, timjan, olivolja och en hel drös med fetaost. Alltså detta med att jag känner smak, det är verkligen fantastiskt. Fetaosten var himmelskt god. Alla ni som läser, som har luktsinnet och smaksinnet i behåll – tänk ibland på det, hur lyckligt lottade ni är. Livet blir bra mycket roligare med smak och doft. För tillfället, när jag har mitt knarkhundssinne så känner jag fler dofter än Julia. Så mycket som är konstigt och ofattbart just nu.
För en stund sedan tog jag tjuren vid hornen och bestämde mig för att ringa till färdtjänst inför morgondagen ändå. Det har tagit emot så oerhört. Ordet FÄRDTJÄNST och att jag, en kvinna på 51 år inte kan – eller snarare får - ta mig till sjukhuset på egen hand. MEN nu är det gjort. Kl 07.10 ska taximänniskan stå utanför min dörr och jag hoppas att det kommer att fungera. Det var inte så farligt att göra samtalet när det väl kom till kritan så nästa gång kommer det att gå lättare. Hämtningen kommer Taxi Olofsson att sköta. Hon har två olika hattar när det kommer till mig, taxihatten och doktorhatten. Känns tryggt!
Klockan är mycket, jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan, men 32 kortisontabletter sätter sina spår. Känner mig inte trött alls och är lite småstressad över morgondagen. Men är ändå glad att det blir av. Tack kära mina vita blodkroppar att ni höjde er en nivå från i fredags. Är så tacksam över att min fantastiska kropp levererar och jobbar hårt bakom kulisserna. Just nu så hårt att jag svettas. Antar att det är kortisonet.
Nu drabbades jag av dåligt samvete för att jag kallade läkaren för Prao. Förlåt läkaren, jag menade inte det. Du tog dig tid med mig och förklarade lugnt och sakligt när jag undrade tusen saker och du berättade utförligt även om det som jag inte undrade. Det var orättvist att jag kallade dig för Prao, förlåt! Du var jättebra, och jag menar det från hjärtat.