Några riktigt dåliga dagar
Mår inte så bra just nu. Två dagar av rejält illamående och idag har jag kramper i magen som gör att jag viker mig dubbel. Jag är trött trött trött och orkar inte stå upp någon längre stund. Återigen har jag svårt att få i mig vätska, men jag hittade isglass i frysen som jag kunde få i mig utan att kämpa. Alltid något.
Hur ska jag hitta kraften att orka detta i minst sex veckor till?
När jag har kört tidigare cytostatikabehandlingar har jag ju fått tre veckor på mig för återhämtning, men nu är det en vecka. Det känns väldigt tufft.
Sebastian sov här i natt och när han vaknade kom han ner och sa att han hade drömt att allt var som vanligt. Att jag var frisk och att alla mådde bra. Det skar i hjärtat. Jag är så ledsen över att han och Julia ska behöva gå igenom det här och att de ska behöva oroa sig för mig.
Mamma och pappa kom förbi med lite kålpudding. Gott, men framförallt skönt att inte behöva laga mat. Julia fixade middag idag som kommer att räcka till flera måltider. Skönt det med.
Jag har funderat på det där med PEG igen och börjar nu tänka att jag har gjort ett misstag som har förhandlat bort det. Jag ska ringa kontaktsjuksköterskan imorgon och ta en ny diskussion med henne och se om det går att ångra sig igen. Anledningen till att jag ångrar mig är att de som strålar har sagt att det är så känsligt med allting för att strålarna ska träffa helt rätt och då funderar jag på om det verkligen är bra att ha en sond i näsan som strålas. Jag menar, om hudkräm kan få strålarna att gå åt fel håll, vad kan inte en plastslang då? Och också att man ju kommer att ha slangen fasttejpad i ansiktet. Det är nog ganska bökigt. Jag ska strålas imorgon kl 8, så jag ska fråga dem.
Jag brukar inte googla cancer så mycket men idag har jag gjort det. Jag har läst samma saker flera gånger tidigare men först idag reagerade jag på en grej, att femårsöverlevnaden för min typ av cancer är mellan 90% till 58% för tidig jämfört med långt framskriden cancer. Min var ju ganska långt framskriden. Det känns oerhört obehagligt att tänka på den statistiken. Att 5,8 av 10 lever efter fem år. Snälla snälla, låt mig bli en av dessa 5,8!!!!!
Jag har så nära tårarna idag. Känner mig slutkörd, låg och väldigt ledsen.