Jag har under de senaste tio åren haft problem med min näsa. Det började med att jag flera gånger per dag fick symptom som liknade allergi. Helt plötsligt blev jag täppt i näsan och började nysa och snora som en vettvilling för att lika snabbt bli helt återställd igen. Det hela eskalerade och blev för varje år aningen lite värre.
Till slut uppsökte jag en läkare på Sophiahemmet som talade om att jag hade drabbats av kronisk rinit. Alltså sådan där okontrollerad rinnande snuva som gamla människor ofta har.
Jag var då ca 40 år.
År efter år blev det hela tiden lite värre med denna snuva. Ibland fick jag sår i näsan som inte läkte och i mars 2019 hade det gått så långt att jag hade huvudvärk varje dag plus att jag då hade ett 1 cm stort hål i nässkiljeväggen. Någonstans kring sommaren försämrades mitt smak- och luktsinne och märkligt nog kände jag dofter som inte fanns och jag tyckte ofta att det luktade cigarettrök. Min läkare tyckte till slut att det var dags för en operation av mina bihålor i pannan, vilket jag gjorde i februari 2020 och då tog han även en biopsi från min näsa som endast påvisade en inflammation.
Mina bihålebekymmer blev inte bättre med operationen och i somras gick jag återigen till läkaren, men kom då till en av hans kollegor som gav mig en hög dos kortison, vilket gjorde att jag återigen kunde känna smak. Den lyckan när jag åt en nektarin och helt plötsligt kände den ljuvliga smaken. Men lyckan blev kortvarig, och smaken fanns bara där när jag åt den högsta dosen kortisontabletter.
Jag hade själv börjat misstänka att jag led av en reumatisk sjukdom och när min ordinarie läkare var på plats igen remitterade han mig till KS reumatolog. Innan det hade jag gjort en magnetröntgen och läkaren var lite luddig när han skulle kommentera resultatet av den.
Reumatologen gjorde en noggrann undersökning av mig, men blodproverna tydde inte på något reumatiskt så de remitterade mig till ÖNH där det skulle tas ny biopsi från näsan. DEN SMÄRTAN! Jag svimmade. Jag har fött två barn utan smärtlindring, men detta var en smärta som inte går att beskriva. Det slutade med att läkaren stod och höll upp mina ben och sköterskan la kalla förband på min panna och mina handleder och stod och viftade med något för att jag skulle få luft. Som taget ur någon festlig 40-tals film. Jag kände mig allt annat än festlig.
Tanken var att jag skulle få besked på denna biopsi en vecka senare, så när sköterskan ringde upp mig bara några dagar senare för att boka in ett möte med läkaren dagen efter så tänkte jag att det nog inte var så bra.
Dagen efter kom, och jag gick in på 1177 bara någon timme innan jag skulle träffa läkaren på KS. Där kunde jag se att det fanns flera inbokade tider för mig....hos onkologen.
När jag läste det, var det som att mitt blod frös till is och jag blev in i märgen rädd.
Jag åkte in till KS, förberedd på det värsta, men det var som att det ändå inte hade sjunkit in för chocken när läkaren talade om att de hade hittat cancerceller i mitt näsprov går inte att beskriva. Skivepitelcancer är det som jag har. Näscancer.....som är en synnerligen ovanlig cancerform som bara 60 personer om året får. Mest män, som röker. Jag som är kvinna och som aldrig har rökt måste vara ett unikum. Fy fan, vad jag inte vill vara unik på det viset.
Efter beskedet följde magnetröntgen, skiktröntgen, behandlingskonferens med ÖNH-läkare, onkologer och sköterskor och jag fick veta att tumören var så stor att det inte skulle gå att operera. Den fyller hela näsan och går upp i hålrummet i pannan och när man opererar måste man ta så mycket extra runt om för att vara säker på att få bort allt, och i mitt fall finns det "inget extra" att ta eftersom tumören är för stor. Istället kommer jag att få en tuff cytostatikabehandling och sedan strålning + cytostatika i lägre dos (om min kropp klarar av det) och om tumören inte försvinner av detta återstår operation efter det. Läkaren säger att de har en god förhoppning om att jag kommer att bli frisk. Men vad betyder egentligen en god förhoppning?
Jag ser inte fram emot kommande tre månader, men det är bara att hoppa på tåget och åka med och hoppas att jag kommer ut hel på andra sidan. Det måste gå vägen detta.
På tisdag börjar jag med cytostatikan och jag är livrädd för hur det kommer att bli men mest livrädd för att inte bli frisk.
Läkaren har sagt att jag kommer att märka en ganska snabb förbättring i och med cytostatikan och jag hoppas till att börja med slippa att vara täppt i ena näsborren och kanske även slippa värken från näsan och att kanske såren slutar att blöda.
Men, jag är så rädd....