Ons, tors, månd, tisd, onsd - sedan är jag färdigbehandlad!

Länge sedan jag skrev igen och den här gången har det berott på att strålningsbiverkningarna har accelererat med full kraft och jag helt enkelt inte har orkat. Mina ögon rinner och kladdar konstant och när jag vaknar på morgonen kan jag inte öppna dem. Som blind får jag stappla mig in i badrummet och badda ögonen med ljummet vatten. Det gör ont ont ont och tårkanalen är så inflammerad att det ibland blöder lite. Jag har också varit väldigt yr. Förmodligen pga mitt extremt låga blodtryck men också för att jag får i mig alldeles för lite vätska. Jag får svårare och svårare att äta och mina slemhinnor i både munnen och näsan blöder med jämna mellanrum. Ansiktet fjällar och är illrött. Det tillsammans med mina glesa ögonbryn (har lossnat av strålningen) och fransar samt att huden på kroppen skiftar i en hemsk gulaktig ton gör att jag är en riktig skönhet. Fy tusan! Den här resan….jag hoppas att ingen av er som läser någonsin kommer att behöva göra den.

MEN fem (5) behandlingar kvar nu och efter det väntar ytterligare accelerering av biverkningarna i 1-2 veckor och sedan ska det långsamt börja klinga av (säger alla). Så, någonstans kring mitten av mars, borde det sakta börja vända uppåt igen.

I förra veckan när jag satt i väntrummet och väntade på att få komma in till läkaren så var det en man som började prata med mig. Han hade haft cancer i halsen och hade en knapp på halsen som han tryckte in när han skulle prata. Tydligen hade hans cancer återkommit nu, fem år senare, men den skulle skjutas sönder med strålning sa han. Det som slog mig var hans enorma positivism. Han hälsade glatt på all personal och pratade om hur glad han var över att han levde. När hans behandling hade blivit klar första gången hade han valt att åka med Transsibiriska järnvägen och även ridit på hästar i Tibet. Det var något hos honom som rörde mig djupt där inne. Jag önskar att jag var lite mer som han, lite mera sprudlande, glad och positiv. Han var 65 år men hade jag fått gissa, hade jag nog gissat på tio år yngre. Vältränad och sprudlande som sagt. När han sa att jag var alldeles för ung för att drabbas av cancer så började jag gråta. Nog för att jag har nära till tårarna i vanliga fall, men det där kom helt oväntat. Fast det var ändå okej. Jag insåg efteråt att om inte Corona hade härjat just nu så hade jag förmodligen kunnat vara med i olika grupper där man får träffa andra som har cancer. Det hade varit fint tror jag att få träffa andra i samma situation och prata med dem, för hur det än är, så är det väldigt mycket lättare att prata om min sjukdom med andra som har liknande erfarenheter.

När den sprudlande mannen blev inkallad till sin läkare så var det en äldre kvinna som genast tog hans plats och började prata med mig om sitt. Hon var inte lika sprudlande kan jag meddela. Hon ville berätta om hur jävligt det var att ha PEG och hur den hela tiden gick sönder och att hon hade konstant diarré. Inte lika energigivande samtal. Hahahaha.

I övrigt händer det inte så mycket i mitt liv. Jag betar av en dag i taget och är glad om jag orkar dra igång en maskin tvätt. Jag kollar på varenda idiotserie som går på TV, typ Farmen, Wahlgrens värld, Mandelman osv. Min hjärna har förtvinat av cellgifterna och jag kan inte koncentrera mig på något mer avancerat än så. Jag har helt slutat att lyssna på musik, vilket är helt obegripligt med tanke på att det är så viktigt i mitt liv annars, men jag orkar och vill inte höra. Förutom när jag startade bilen igår när jag skulle till sjukhuset och ”Survivor” med Destiny´s Child gick igång. Då höjde jag volymen och sjöng med!