top of page
  • Skribentens bildMarina

Operation av tårkanalerna

På torsdag är det två år sedan jag fick min sista stålbehandling. Två år sedan jag var färdigbehandlad för min stora tumör i näsan. TVÅ ÅR!

Jag kan knappt förstå det själv, att det har gått så lång tid. En lång tid i kalendern kan tyckas, men det känns inte så. Jag tänker fortfarande på cancer varje dag. Flera flera gånger per dag och jag undrar om det alltid kommer att vara så.


Jag har de senaste veckorna varit oerhört låg utan att riktigt veta varför. Kanske beror det på att allt har börjat sjunka in, vad jag har varit med om och allt som jag fortfarande behöver hantera med mig själv och som kanske aldrig går över. I fredags satt jag och tittade igenom mina bilder i telefonen och blev så djupt ledsen av att se bilderna på mig själv för två år sedan. Som jag kämpade. Med cellgifterna som fick mig att må så dåligt, med maten som jag inte fick ner och med vätskan som inte gick att dricka och med stålningen som gav mig sådana skador på huden och i ögonen. Ögonen som förresten rinner konstant fortfarande för att tårkanalerna har så mycket ärrbildning att de inte fungerar längre. Det är också anledningen till att jag skriver idag för imorgon ska jag operera dem. Ett år och två månader har jag väntat på min operationstid. De ska skära ett snitt på var sida om näsbenet, leta rätt på tårsäckarna och göra en ny kanal genom näsbenet genom att borra ett hål från var sida. Förhoppningsvis räcker det, men om inte, kommer de också att sätta in ett glasrör som går från tårsäcken ut genom ögonvrån. Hur äckligt låter inte det? Men hur fantastiskt är det inte att någon har kommit på att det går att göra så?

Jag tror att läkaren sa att ca 95% av alla som gör den här operationen blir hjälpta av den och håll nu allt som går att hålla för att det hjälper mig!!! Det tar på krafterna att aldrig kunna se ordentligt. Det går också åt mängder med Kleenex och näsdukar och om jag lyckas glömma näsdukarna hemma när jag går ut, ja då får jag panik eftersom jag ser noll och ingenting om jag inte kan torka bort tårarna. Huden under ögonen är helt fucked-up av allt detta torkande och lär nog aldrig gå tillbaka till vad det var innan. Jag skulle tippa att jag har torkat mina ögon sisådär en 20-30 000 gånger de senaste två åren (två till sex gånger i timmen minst under min vakna tid), och då kan ni ju räkna ut själva vad den tunna huden under ögonen tycker om den saken. Och när jag nu är inne på räkning så räknade jag också ut att jag har sköljt min näsa med koksalt och vatten minst 1500 gånger också de senaste två åren. Allt detta, tar både tid och kraft och påminner mig hela tiden om cancern.


Någon som läser kanske kan tycka att jag borde fokusera på att jag inte är sjuk längre och att jag ska vara tacksam över det. Till dig som tänker så kan jag bara säga TYST på dig, du har ingen aning. Men jag kan säga också att jag tänker de bra sakerna ganska ofta. Och till dig som tänker, men vad fan vad otrevlig hon har blivit, så kan jag bara säga, JAPP, det stämmer bra det. Jag skyller även det på cancern för att det är enklast så.

Nämnde jag förresten att jag har gått i KBT-terapi för att lära mig att hantera mina mörka tankar? Det gick väl sådär att anamma det tankesättet för mig, men jag jobbar på det, när jag inte har fullt upp med att vara otrevlig.


Jag oroar mig lite för operationen. För att jag inte gillar att bli sövd. Eller jo förresten, själva sövningen är ganska härlig, men inte uppvaknandet ifrån den. Jag är också orolig över att jag kanske kommer att ha ont efteråt, hur jag ska kunna ha mina glasögon på näsan efter operationen (ser inget alls utan) och för att jag inte får böja mig framåt på tre veckor. HUR kan man ens leva utan att böja sig framåt? HUR ska jag t ex kunna ge katten mat utan att böja mig ner till hans matskålar? Ska jag försöka pricka matskålarna uppifrån och hoppas att maten och vattnet landar rätt? Eller kanske rätt och slätt bara kasta ner allt på golvet så får han äta därifrån?

Hur fyller man en tvättmaskin utan att böja sig ner? Gör man det med fötterna?

Det blir speciellt att sortera tvätten tänker jag, och att plocka in plaggen ett efter ett med tårna. Det känns som att allt kommer att bli bökigt ett tag framöver, och jag är så förbaskat trött på att ha det bökigt och att anpassa mig efter det. Min stackars kropp, som behöver bli utsatt för alla möjliga saker hela tiden, utan att ha något att säga till om. MEN jag ska ju också säga att jag har längtat efter den här operationen. Jag längtar efter att kunna se ordentligt, att kanske kunna cykla igen, att kunna sminka mig. Åh vad jag längtar efter att få göra det, sminka ögonen och kanske börja likna mig själv igen.


Nu måste jag sätta fart och förbereda hemmet lite. Det ska bäddas rent och duschas fyra gånger innan jag åker imorgon bitti och lika bra att tvätta allt som finns i tvättkorgen så att jag klarar mig ett tag. Tur att jag har barnen som kan hjälpa mig. Igen. Och igen. Och igen.

115 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Mitt senaste läkarbesök

Den 19e april var jag på återbesök hos onkologen. Jag fick träffa en ny läkare vilket jag inte gillar. Det var inget fel på henne, men jag vill ha kontinuiteten med min "vanliga" läkare. Nåväl, jag sk

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page