Placeboeffekt

Hade planer på att vara på plats på sjukhuset kl 8 men att vira in sig i gladpack innan dusch tar sin lilla tid, så det blev en timme senare. Röntgades snabbt men fick sedan vänta på resultatet ganska länge och höll på att somna i väntrummet. Tröttma delux idag! Sedan jag kom hem har jag bara legat i soffan och försökt att titta på Netflix, men jag lyckades inte hålla mig vaken. Picclinen sitter som den ska, men de trodde att den har skavt lite där inne och att det som fortfarande gör ont kommer att gå över. Jag hoppas på det!

Är för övrigt nybörjare med munskydd, därav sitter det med insidan utåt.

Min hjärna fungerar inte riktigt som den ska. Om jag t ex ska räkna upp 16 cortisontabletter så måste jag räkna dem sju gånger innan det stämmer. Och om det står på pappret att jag ska ha just 16 tabletter, så glömmer jag det innan jag har hunnit öppna burken. Är det stressen över allt detta eller är det giftet som pumpas runt i blodet? Kanske en kombination.

En positiv sak är i alla fall att jag inte behöver äta 8 Alvedon och 3 antiinflammatoriska längre för att slippa smärtan i näsan. Den värsta smärtan är borta, näsan rinner inte konstant och det blöder mindre. Placeboeffekt kanske, men skit samma vad det är, jag har inte ont. Ibland kan det i och för sig hugga till, men då tänker jag att det är cellgifterna som slåss mot cancercellerna och den smärtan välkomnar jag.

Mitt luktsinne har ju varit borta ganska länge, men har efter kortisonet kommit tillbaka men med lite konstiga bieffekter. Jag fick en låda skumtomtar av mina föräldrar för någon dag sedan och för mig luktar dessa starkt av kemikalier. Sebastian kom nyss in i rummet där jag sitter och jag kände, när han stod på två meters avstånd, att det luktade skumtomte. Jag frågade om han hade ätit några och han svarade nej varpå jag sa att det inte kunde stämma. Det visade sig att han hade två i sin ficka. Från noll lukt till knarkhund på några dagar.

För övrigt så smakar allt konstigt. T o m vatten är vidrigt. En bieffekt av cellgifterna.

Jag fick årets Spotifylista idag och blev så förvånad över att Lars Winnerbäck låg på första plats av artisterna på min lista. Jag upptäckte honom i somras och har väl lyssnat sönder tre fyra låtar, det är allt. Winnerbäck, som jag har dissat honom genom åren. Tur att man kan ändra sig.

Jag kikade igenom mina instagram-bilder från i år och den 1/1 -20 la jag ut detta: "Första dagen på ett nytt och krispigt år. Jag ser med ödmjukhet och förväntan fram emot 2020."

Ja jävlar, ödmjuk har man verkligen fått vara inför det här skitåret.

Det har såklart funnits en hel del ljusglimtar, som t ex att vi har kommit i ordning i det nya huset och fått lite rutiner som fungerar, ett födelsedagsfirande (strax innan pandemin) på Hillenberg med några härliga vänner, en fin resa med mina älskade systrar till Kap Verde i februari. Jag och barnen hade en underbar vecka på Öland och jag fick några efterlängtade dagar på Gotland. En ljummen sommarkväll med vin på stan och en minst sagt mysig kväll på NOFOs vinbar. Jag har säkert glömt något, men om man jämför med ett vanligt år är ju det här pga den jäkla pandemin ingenting och så ska året dessutom avslutas med lite cancer. Jag längtar efter att bli frisk, jag längtar efter att få träffa människor fritt och obehindrat igen, jag längtar efter livekonserter, jag längtar efter så mycket annat än att vara sjuk.