Provsvar och doftintryck
Jag har fått svar nu efter mycket om och men. Om:et och men:et beror på att ingen hörde av sig till mig, så när det hade gått drygt tre veckor från provtagningstillfället ringde jag en sköterska och bad henne ringa upp. Hon gjorde det ganska omgående (sköterskorna är det alltid ordning och reda på) och berättade att provsvaret hade kommit innan jul och hon såg också att ingen hade hört av sig till mig. Blev lite ledsen att få höra det eftersom jag inte hade behövt hamna i det svarta hålet efter jul om någon bara hade behagat ringa. Nåväl, jag ska ändå inte klaga för svaret jag fick av henne (fast hon inte får säga något) var att det inte hade hittats några cancerceller i biopsin. Blev så så såååå lättad!
Sedan dess har jag också kommit igång lite med styrketräningen. En kompis till mig, som utbildar sig till PT, har haft mig som försökselev vilket passar mig alldeles utmärkt. Jag vill verkligen hålla i detta nu och ska börja träna regelbundet på gym ett par gånger i veckan. Jag behöver hitta mina muskler igen och bygga upp styrka och vikt. I synnerhet till mina sugrörsben. Utöver det fortsätter jag med mina skogspromenader. Något jag ägnade mig åt i söndags t ex och gick i skogen där det var isgator. istället för att vända och gå på något annat ställe, traskade jag glatt ut på isgatan och halkade och slog mig fördärvad. Eller inte fördärvad, men tummen tog rejält med stryk när jag landade. Jag låg kvar en stund och kände efter om jag hade slagit ihjäl mig, vilket jag inte hade, och sedan kravlade jag mig upp och slutade att gå på is. OM jag hade haft mina Icebugs-kängor på mig så hade det aldrig hänt, men det hade jag såklart inte. De har jag bara när det är barmark. Tydligen.
Det var hur som helst en härlig promenad utöver vurpan och solen sken och fick mig att tänka på att våren snart är här. Det innebär att det snart är tomat- och paprikaplanteringstid igen. I år ska jag inte ha så många plantor och jag tror att jag ska odla blommor istället för potatis och andra grönsaker.
Jag antar att jag inte är ensam om att vara superless på pandemin vid det här laget, men igår när jag satt och gjorde inget, så kände jag att jag håller på att bli sinnesjuk av att sitta hemma isolerad. Det räcker liksom inte med katten (som har börjat följa efter mig vartän jag går i huset). När ska det ta slut? Jag hoppas att det är någotsånär okej i juni i alla fall, för då har jag planerat att åka till Grekland med barnen. När vi kommer hem därifrån ska vi gå på Lollapalooza på Gärdet. X i taket säger jag, åt att vi alla tre hittade någon artist som passade oss under en och samma dag. Jag MÅSTE ha saker att se fram emot just nu.
Igår var jag på Cancerrehab för att träffa min fysioterapeut. Blev extremt irriterad över att hon tyckte att jag skulle boka tid på ett annat ställe för akupunktur eftersom hon hade så ont om tider (hade flera tider inbokade hos henne framöver). Vad hände mer hos henne då? JO hon satte en slags tejp under min ena fot för att jag skulle se om det kändes annorlunda och om mitt känselbortfall skulle kännas bättre med tejpbiten. Sedan bokade hon av mina möten med henne framöver och sedan skulle jag gå hem. Jag tänker att hon kanske bara hade kunnat ringa mig om detta, så hade jag sluppit åka in till stan igår. Vi ska ha ett videomöte i nästa vecka för att hon vill se om jag har lyckats boka tider hos någon annan. Suck! Nåväl, de andra kontakterna jag har haft där, har varit jättebra.
Något mer har jag inte att berätta, trots att det har gått ett tag sedan sist. Det enda som skiljer sig från ena dagen till den andra är väl vad jag äter till lunch och middag, men det tänker jag inte skriva om. Blir ju för trist. Trist är det för mig också….den enda skillnaden är ju hur maten ser ut, för vad den smakar vet jag ju inte. Och på tal om det är det många i min närhet som har eller har haft covid nu. Många av dem säger, när de tappar smak och lukt, att nu vet jag preciiiiis hur jag har det. Fast det vet de inte. Det är en sak att tappa smak och lukt i några dagar eller veckor eller månader, men när den har varit borta i över ett år så blir det något annat. Att inte ha lukt t ex påverkar så himla många fler saker än när man bara ska äta. Något som jag aldrig tänkte på förrän mitt luktsinne försvann. Att känna om varorna i kylen är ätbara eller ej går inte, att känna hur det doftar utomhus, eller i köpcenter eller på offentliga toaletter, eller när man kramar sina barn eller pussar på katten (hans andedräkt är jag iofs glad att slippa), om det stinker matos hemma, om det brinner någonstans, doften av tulpanerna på bordet och hur det doftar på ön i Finland där jag brukar vara ibland. Det är som att en dimension av livet har försvunnit och jag sörjer verkligen den dimensionen.
Man ska väl inte gå och sörja, utan jag försöker att ha inställningen att vara glad och tacksam. Ofta är jag just det också, men ibland tänker jag på mitt gamla liv och hur lyckligt lottad jag var då, när jag inte ens tänkte på det. Något jag nu får ägna mig åt för att känna doft är att tänka intensivt på specifika händelser. Då kan jag frammana dofterna i huvudet. Är inte det lite speciellt ändå? Häromdagen tänkte jag på när jag kramade en kille som jag var så kär i, i min ungdom, och kunde då känna, i huvudet, hur doften av hans skinnjacka kändes. Lite coolt ändå. I brist på bröd får man äta limpa!
Beträffande bilden på tulpanerna och det märkliga sättet att sätta dem i vasen, beror på att jag inte ville att katten skulle äta upp dem. Jag trodde i min enfald att jag var jättesmart, men katten överlistade mig och fiskade upp dem med tassen och tuggade glatt på dem ändå. DET var nog det mest spännande som hände den här veckan. MEN jag önskar er alla en trevlig helg! Kram (med eller utan doft av skinnjacka)!
PS. Inser att jag redan har skrivit om Grekland och Lollapalooza i ett tidigare inlägg....men min hjärna kommer ju inte ihåg vad jag gör från den ena dagen till den andra så det blir repriser ibland. DS.