top of page
  • Skribentens bildMarina

Senaste dagarna


Tanken var inte att ta en paus här, men julafton kom emellan och sedan försvann krafterna.

Dan före dopparedan, hade jag bestämt mig för att håret skulle ryka och Rickard kom hit efter jobbet med rakapparaten. Jag var helt redo och kände faktiskt ingen direkt sorg längre, men däremot såg jag på alla runtomkring mig att det var jobbigt för dem. Sebastian gick ut och sköt mot sitt innebandymål, han ville inte vara med om det. Nu är det i alla fall gjort, och känslan är oerhört märklig. Det känns som att det är någon annans huvud jag tar på när jag känner över min hjässa och det är inte lika skönt att ligga på huvudkudden längre. Som att jag fastnar lite med stubbet i lakanet. Jag får en liten chock varje gång jag får syn på mig själv i spegeln, men mest tänker jag att andra ju ser på mig på ett annat sätt. Jag tänker ju inte hela tiden på att håret är borta, eftersom jag inte ser det, men alla som känner mig ser ju det hela tiden. Nu är jag dessutom lätt kortisonplufsig om kinderna och tycker att jag ser ut som en man.

Nåväl, på julafton tänkte jag att jag skulle vara utan huvudbonad då jag tycker att det kliar efter en stund, men jag bad Julia att sminka upp mig riktigt ordentligt. Hon är oerhört duktig på det och jobbade med skuggor så att jag till slut kände mig fin.

Julen blev väldigt lugn och jag var fortfarande relativt pigg och orkade med det hela. Det var jag och barnen och Rickard och alla fick välja sina favoriter bland julbordsrätterna. Tyvärr hade cytostatikan redan förstört mitt smaksinne så det mesta smakade ingenting. Jag upplevde t ex att sillen inte smakade något salt alls och då blir det bara en äcklig konsistens att tugga i sig. Mamma och pappa hade fixat gravad lax och lite finska lådor, vilka bara var att värma på. Så skönt.

Juldagen passerade i lugn och ro även den. Jag bodde i min juklappspyjamas och orkade inte bry mig om det. På eftermiddagskvisten började Julia att känna sig lite krasslig, så hon fick åka hem till Rickard. Jag vågar inte riskera något… Det kändes konstigt när hon skulle åka härifrån och jag inser också efter att ha varit utan henne här hemma i två dagar att hon är ett oerhört stöd för mig, både när det kommer till att göra små saker här hemma men också känns det tryggt.


Annandagen var det dags att bli av med cytostatikapumpen igen och jag kände nästan för varje timme hur krafterna bara rann ur mig. Fulldos av gift i kroppen är ingen härlig känsla och hela kvällen låg jag med magsmärtor, ont i kroppen, kallsvettningar, myrkrypningar i benen och yrsel. Jag kände mig väldigt svag och gör det än. Återigen är det väldigt svårt att äta och dricka men jag kämpar på.


Imorgon ska jag röntgas på sjukhuset på morgonen och jag förstår faktiskt inte hur jag ska orka ta mig dit. Jag hoppas hoppas att jag är piggare, för som det är nu är det en kraftansträngning att bara förflytta sig från ett rum till ett annat här hemma.



134 visningar8 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Mitt senaste läkarbesök

Den 19e april var jag på återbesök hos onkologen. Jag fick träffa en ny läkare vilket jag inte gillar. Det var inget fel på henne, men jag vill ha kontinuiteten med min "vanliga" läkare. Nåväl, jag sk

Operation av tårkanalerna

På torsdag är det två år sedan jag fick min sista stålbehandling. Två år sedan jag var färdigbehandlad för min stora tumör i näsan. TVÅ ÅR! Jag kan knappt förstå det själv, att det har gått så lång ti

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page