• Marina

Strålningsförberedelse

Vaknade i morse och tänkte på Grekland. Så intensivt att jag till slut gick upp för att äta en grekisk frukost som bestod av Turkisk yoghurt, svensk honung från några hus ifrån mitt, blåbär och granola. Inte en enda grekisk ingrediens, men man får göra så gott man kan. Är så ressugen nu….eller sugen på sommarsol snarare. När jag vaknar på natten eller alldeles för tidigt för att kliva upp ligger jag och tänker ut hur sommaren ska bli. Vad jag och barnen ska göra. Hur mina odlingslådor ska se ut. Hur jag ska skydda mitt ansikte från solen utan att behöva undvika solen helt. Vilka hattar jag ska köpa. Jag älskar ju hattar, men har egentligen aldrig ägt någon ordentlig. Nästa år är året då jag blir med hatt och så ska jag paddla, DET är ett löfte!


Jag fick inte mycket gjort på förmiddagen som bara flöt iväg till ingenting. Till slut hade jag såsat bort hela dagen så att det nästan blev stressigt att hinna till mitt läkarbesök kl 15. Idag var det dags för strålningsförberedelser. Innan jag åkte stod jag och studerade mig själv i spegeln och beklagade mig för Julia. Jag kände mig allt annat än bekväm med mig själv.


På sjukhuset möttes jag i vanlig ordning av en bänk där jag skulle sprita mina händer och sedan blev utfrågad om jag hade coronasymptom (inte av bänken, utan av en riktig person) och sedan fick jag ta tempen på mig själv i örat innan jag fick komma innanför tröskeln. Efter det kom den mest underbara sjuksköterska jag någonsin har mött. Han hette Anders och presenterade sig först noga, men sedan sa han: -Innan vi sätter igång måste jag bara få tala om för dig att du ser så cool ut i dina svarta och grå kläder, din mössa och dina kängor.

Han gjorde min dag, ja jag började nästan gråta eftersom jag tjugo minuter innan hade stått och varit så obekväm i min kropp. Underbart!

Han var fantastisk rakt igenom. Berättade utförligt om masken som jag skulle ha över huvudet och som skulle knäppas fast i britsen och hur det skulle kunna kännas. Han visade bilder på strålningsapparaten och förklarade hur allt skulle komma att gå till. Han fick allt att låta så lätt och naturligt, vilket det ju såklart inte kommer att vara, men jag behövde ändå höra det på hans sätt. Han var så oerhört positiv och entusiasmerande att det hela inte alls känns lika skrämmande längre.

Tyvärr hade ingen nämnt för mig att jag skulle ta med mig min tungkompressor idag så vi kunde inte göra allt som skulle göras idag vilket innebär att jag måste åka dit igen på måndag. Något som sjuksköterska Anders fick att bli en positiv sak, för nu kunde jag gå hem och testa tungkompressorn liggande samtidigt som jag skulle läsa en tidning i tio minuter eller så för att kontrollera att jag inte fick kväljningar. En tungkompressor är för övrigt en plastmojäng som är gjuten efter mina tänder och som jag ska ha i munnen för att minska stålningen mot tungan och för att jag ska hålla munnen öppen ca 2,5 cm när jag strålas. Den ser ut ungefär som en bettskena, fast man fäster den både upptill och nedtill på tänderna.

Strålningen påbörjas den 13/1 och ska avslutas den 19/2. En ny fas i min cancerbehandling.


När jag kom hem hade jag en pre-nyårs-AW över Messenger tillsammans med tre av mina nära vänner som jag har känt sedan jag var sex år. Så mysigt att se dem och höra dem prata om ditten och datten. Jag själv upplevde att jag inte hittade ord som jag brukar och att jag inte riktigt var med. Läskig känsla, men det går över hoppas jag.

Kort efter att jag hade avslutat det samtalet ringde min kontaktsjuksköterska och gav mig dagens bästa besked. Hon berättade att onkologen hade bett henne tala om för mig att senaste röntgenresultatet såg mycket bra ut. Med flera utropstecken efter. Blir så glad när jag tänker på det, att allt detta jobbiga trots allt är värt allt om det går åt rätt håll. Jag frågade om hon visste exakt vad ”mycket bra” innebar, men hon sa att hon inte kunde säga mer än så och att jag skulle få veta mer när jag träffar onkologen i nästa vecka. Nästa vecka trodde jag skulle bli helt soft utan sjukhusbesök, men dag för dag bokas det in nytt. Återigen blir jag så imponerad över hur väloljat detta cancermaskineri ändå är. Tider som ibland inte finns trollas fram när det behövs och det känns som att det finns tid för samtal och frågor och allt. Motsatsen till vårdcentralerna kan man säga. Jag tror aldrig att jag har klagat över att skatterna är höga, men från och med nu kommer jag från djupet av hjärtat att vara glad över att vara med och betala. Höj skatten lite till vet jag!


Sitter just nu med värk från skelettet efter sprutorna som ska hjälpa mina stackars nedbrutna celler att återhämta sig. Det känns ungefär som att ha kraftig mensvärk någonstans från midjan och ner till vristerna där den skarpaste smärtan sitter kring ryggslutet. Om jag går upp och rör på mig blir det ännu värre en stund efter. Jag vet att Alvedon skulle hjälpa mot det värsta, men väljer att inte ta det då ju levern checkade ut för ett tag sedan. Sista sprutan imorgon sedan är det över för den här gången.


Imorgon är sista dagen på det här sanslösa overkliga året.

71 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS