Hade väckarklockan på 06.15 i morse. Det var väldigt länge sedan jag gick upp så tidigt men det var nödvändigt då jag skulle åka hemifrån kl 7.30. Jag har helt tappat förmågan att skynda mig, så två timmar är minimum för att jag ska hinna.
På sjukhuset träffade jag den underbara sjuksköterskan Anders igen. Han var lika härlig idag. Vilken människa! Återigen förklarade han noggrant hur min upplevelse kanske skulle komma att bli idag och han siade på pricken rätt.
När jag kom in i behandlingsrummet fick jag ta av mig på överkroppen och sedan lägga mig på en brits med en kudde för huvudet och en att ha under knäna. Sedan fick jag stoppa in tungkompressorn och efter det kom de med en stor varm plastgrej som de la över mig och började forma den efter mitt huvud och övre delen av bröstet. De gjorde hål för näsan och när de gjorde det tog de tag i näsan varpå jag hojtade till, så gott det nu gick med tungkompressorn i munnen. Det gjorde ont, men mest blev jag nog rädd för att det skulle göra ont. Fantastiska Anders sa att det var bra att jag skrek till. Allt man gör är bra i hans ögon och det är så fint.
Efter att de var klara med det och masken hade torkat lite och då dragit ihop sig så åkte jag in i maskinen där de märkte masken på olika sätt. Sedan var det dags för kontrastvätska genom picclinen igen och återigen kände jag när vätskan spred sig i kroppen genom att det blev varmt i bröstet och ut i händerna och slutligen återigen kändes som att jag kissade på mig.
När masken svalnade av blev den tightare och det absolut jobbigaste var att den satt åt över halsen. Är så himla känslig för det och när jag började känna pulsen i halsen fick jag verkligen stålsätta mig och tänka på att djupandas och samtidigt försöka tänka på att det snart skulle vara över.
Jag klarar av så himla mycket, och är väldigt bra på att stålsätta mig och har alltid varit det, men ibland får jag bara en känsla av att vilja ge upp. Jag gör inte det, eller kanske ger jag upp i några sekunder, och sedan stålsätter jag mig igen.
Slutligen blev jag tatuerad med en liten prick på bröstet. Den pricken kommer de att använda när jag ligger på britsen så att jag ligger exakt likadant varje gång. Allt för att strålarna ska träffa rätt och förgöra den satans jävla tumören.
Det var en härlig känsla när de spände loss mig från masken och jag fick ta ut plastmojängen ur munnen. Att kunna andas och svälja fritt. Skönt.
Fantastiska Anders sa att jag hade skött mig perfekt. Flera gånger sa han det och fick mig att känna mig bra. Han sa också att jag måste dricka mycket idag för att bli av med kontrastvätskan. DET är ju mitt största problem, att få i mig vätska, men jag ska kämpa på med det.
När jag kom hem tog jag mig en stor kopp te och åt en kanelbulle. Jag kände mig lite ledsen igen, för att jag måste gå igenom allt det här. Önskar så att jag slapp.
Jag fick ett SMS precis när jag kom hem också, om att jag ska få ett blommogram idag. Blev jätteglad och timingen kunde ju inte vara bättre. Jag undrar vem som har skickat. En liten hemlig beundrare kanske. Hahaha….knappast, men jag lever på hoppet och inser samtidigt att det är på tok för få hemliga beundrare i mitt liv.