Om ni någon gång blir tvungna att raka av er allt hår och det sedan visar sig att allt hår inte lossnar så rekommenderar jag er starkt att investera i örngott av siden. Det är en enorm skillnad mot att sova på bomullsörngott. Stubbet på huvudet fastnar på något obehagligt sätt i bomullen. Siden is the shit, helt enkelt!
Piggheten från igår har hållit i sig och det är underbart. Jag har hunnit med massor idag också och man kan ju tro att jag skulle ägna mig åt härliga saker, men mest ägnar jag mig åt städning. Det är som att jag måste städa bort cytostatika-koman ur huset för att komma till ro. Idag gick det så långt att jag dessutom åkte och införskaffade en ny dammsugare (som kommer senast på tisdag) och jag kan knappt bärga mig. Längtar tills den kommer. Helt sjukt ju, att glädjas så åt städning, men det gör jag.
Jag var ute och gick en sväng idag igen och jag känner verkligen i kroppen att jag knappt har rört mig de senaste veckorna. En promenad på trettio minuter känns som ett helt träningspass i benen när jag är klar. Jag måste verkligen försöka att röra mig även när jag befinner mig i cytostatika-koma framöver. Eller snarare så hoppas jag, när dosen blir lägre, att jag inte blir lika sänkt. När jag tänker på en sort av cellgifterna som jag får – Cisplatin – så börjar jag må illa. Bara av att tänka på vad det heter. Vad kallas det? Betingat beteende?
Imorgon ska jag tillbaka till strålningsavdelningen och nu får vi se om min kaxighet från häromdagen, när jag skrev att jag inte är klaustrofobiskt lagd, fortfarande håller i sig. Att få huvudet fastspänt samtidigt som man har en plastmojäng i munnen som trycker ner tungan kanske inte är världens härligaste sak att utsättas för. Men, jag tror att det kommer att gå bra.
I övrigt har jag känt mig oerhört otålig idag. Jag vill att kommande två månader ska gå fortare än fort. Jag vill återuppta livet! Det är det enda jag vill.