Tillbakablick och framtiden

Jag plockade fram förra årets kalender och kikade lite i den. För exakt ett år sedan hade jag fått stålning dagligen i tre och en halv vecka och jag mådde riktigt dåligt. Jag fick cytostatika en gång i veckan och jag skrev upp vad jag hade lyckats äta under dagen och om jag hade fått behålla det.

Blev påmind om hur jäkla dåligt jag mådde och blev lite gråtig när jag läste. När jag läste om vilka mediciner jag tog varje dag blev jag nästan lite illamående. Kände precis hur det kändes. Eller förresten, inte precis….såklart, men en förnimmelse. Tänk ändå hur långt jag har kommit nu. Idag orkar jag ju massor i jämförelse med då. Jag har fått tillbaka ganska mycket hår, ögonfransarna växer på och ögonbrynen börjar synas lite mer. Jag kan ta en tiotusenstegspromenad, även om kroppen v e r k l i g e n känner av en sådan promenad, men det går och jag får behålla all mat jag äter och jag är hungrig igen. Det är fint det. Förra året vid den här tiden tog jag en timme i taget och kunde inte se att jag någonsin skulle kunna må bra igen. Det känner jag nu, att jag kan och kommer att bli. Jag mår ju ganska bra redan nu även om jag inte är tillbaka i mitt hundraprocentiga jag. Kanske når jag aldrig dit, men det här är gott nog. Ett liv som jag kan leva.


Igår fick jag akupunktur för att få igång slemhinnor och körtlar i mun och svalg. Eftersom jag har positiva erfarenheter av akupunktur sedan tidigare ökar oddsen för att det ska fungera för mig. Jag hoppas såklart. Om det så bara förbättras 1% så är det ju bra tänker jag. Tjejen som gav mig nålarna hade goda förhoppningar i alla fall men hon trodde inte att jag skulle märka någon större förändring förrän om ca sex gånger. Tanken är att jag ska få det tio gånger.

Jag rände runt halva Södermalm innan jag hittade till rätt ställe och så visade det sig att det låg ett stenkast ifrån mitt jobb. Suck! Jag och GPS-funktionen i telefonen är inte helt kompatibla. Jag går ALLTID åt motsatt håll och igår lyckades jag gå så fel att jag blev 30 minuter försenad. OM jag hade låtit bli GPSen, så hade jag mest troligt kommit i tid för då hade jag tänkt till och fattat vart det låg. Nu gick jag bara på telefonen och då blev det fel. Idiot….sa jag till mig själv. OCH det får man inte göra enligt konstens alla regler….då börjar man tydligen att tro på sig själv. Så jag tar tillbaks det. Men dumt var det i alla fall.


Efter akupunkturen åkte jag raskt ut till Ingarö och träffade ett gäng härliga powerkvinnor. Vi tog en promenad ner till vattnet….isen….och sedan samlades vi i huset framför brasan och fikade och pratade. Så härligt att få träffa människor igen efter denna hemska pandemi. Att träffa andra människor är ju det som ger energi, kraft och glädje. Å vad jag har saknat det. Det var en riktigt mysig eftermiddag i alla fall.

Så mycket mer har inte hänt sedan sist vad jag kan komma på. Jag har jobbat hemifrån sedan innan jul och halvtid är vad som gäller fram till den 20 februari. Efter det får vi se. Vissa dagar känner jag att jag skulle kunna jobba heltid och sedan hinner jag bara tänka det så dippar jag och orkar knappt få till mina fyra timmar. Dipparna har i och för sig varit när jag har väntat på besked. Då är det svårt. Jag får hoppas att jag slipper gå och vänta på sådant ett tag framöver. Önskar mig bara lugn och ro i livet.



Just ja, jag fyllde ju år. FEMTIOTRE! Det slog mig då, att var har åren efter att jag fyllde femtio tagit vägen? Det är helt overkligt och känns som att det omöjligen kan ha gått tre år redan. Nåväl, jag blev uppvaktad av barnen som sjöng för mig och som hade fixat frukost och presenter. Det var riktigt fint!

På eftermiddagen kom mina föräldrar hit och fikade och Rickard dök upp med en bunt krispiga vackra och tufsiga tulpaner. Jag själv köpte också lite födelsedagspresenter till mig själv. Burkar från Clas Olsson för att organisera kylskåpet. Blir man inte lite förbannad på en sådan födelsedagspresent ändå? Som att få en dammsugare….men jag fick även nya träningskläder av mig själv. De var dessvärre för små trots att jag valde en större storlek än vad jag brukar ha och när jag bytte dem till ännu en storlek större så var byxorna för stora och toppen fortfarande för liten så nu är jag irriterad på märket (Röhnisch) och kommer aldrig att köpa det igen. Så sammantaget var mina egna presenter till mig själv ganska usla.


I veckan som kommer nu ska jag iväg och träna på gym tillsammans med en vän. Det blir mitt första pass utan PT. Det kommer att gå bra, jag har bara ett sådant motstånd att ta mig till just ett gym. En obegriplig rädsla faktiskt som jag bara måste ta mig igenom. Målbilden är ett big juicy ass….hahaha….alltså mitt eget som jag hoppas ska bli det. Hur lång tid kan det ta tro? Tre veckor? Skojar bara…..det är en utopi för en plattröv som mig. Men drömma kan man ju.

39 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS