Tillsammans mot cancer
Jag sitter och tittar på Tillsammans mot Cancer och borde egentligen stänga av men kan inte låta bli att titta. Det är lite tröstande att se alla dessa olika människoöden och jag gråter ögonen ur mig. Det hade jag gjort även innan min cancerdiagnos och jag brukar inte kunna titta på den här typen av program. Jag tycker att alla som har råd borde bli månadsgivare och satsa en hundralapp I månaden på cancerforskningen. Jag är så tacksam över att det har forskats så hårt på cancer att man numera kan göra 2 av 3 drabbade cancerfria. Jag signade upp mig idag och förstår inte varför jag inte har gjort det tidigare. 1 av 3 kommer någon gång att insjukna i cancer och på något vis drabbas väl alla då i princip alla känner någon som får cancer. Här kan du bli månadsgivare: www.cancerfonden.se
En sak som jag tänkte på när jag tittade på programmet var att flera verkar ha fått höra meningen: -Om någon kommer att klara av cancern så är det du!
Jag har också fått höra den meningen flera gånger och jag gillar den inte. Det är som att det är upp till mig om jag ska bli frisk, vilket jag inte känner att jag kan påverka alls. Lika lite som jag tror att jag har gjort något särskilt för att drabbas av cancer. Det är mera lite slumpartat upplever jag det, både om jag ska bli frisk och att jag har fått det. Men, jag kanske har fel.
Jag mår fortsättningsvis bra, men mina levervärden och njurar mår inte tiptop, så min cytostatikabehandling blev uppskjuten en dag för att min kropp ska hinna återhämta sig lite till. Jag har räknat ut att jag har 34 strålningstillfällen och 6 cytostatikabehandlingar framför mig. Undrar om min kropp kommer att orka. Undrar om jag kommer att bli frisk. Jag känner mig rädd för kommande veckor, som alltid då jag inte riktigt vet hur det kommer att bli.
Min kära vän Maria kom förbi idag och vi gick ut och traskade i snön. Jag fick äntligen användning för mina fula Icebugs som gör att jag kan gå lätt och ledigt på glansis utan att halka. Efter promenaden satt vi utomhus och fikade och pratade om högt och lågt. Det ger så mycket energi när jag får träffa mina vänner. Till slut höll vi båda på att frysa ihjäl så då fick vi säga hej då. Det tog tid att tina upp sedan, men det var det verkligen värt.
Saknar Sebastian nu, som är hos sin pappa den här veckan. Får krama katten istället. Tur att jag har honom :-)