• Marina

Varsågod och dregla!

Länge sedan jag skrev nu igen. Vet inte riktigt varför lusten att skriva har försvunnit. Kanske för att det inte händer så mycket i mitt liv.

Nåväl, idag var jag hos tandläkaren för att göra ett salivprov. Låter äckligt när man skriver det – SALIV!

Det gick i alla fall ut på att jag skulle sitta framåtlutad med munnen halvöppen och tungan mot tänderna i överkäken och en mugg placerad mot underläppen så att saliven skulle rinna ut. Detta skulle pågå i femton minuter. När jag hade satt mig tillrätta, eller så tillrätta man nu kan sitta på det viset, så säger han:

-Varsågod och dregla!

Jag kom av mig lite då för att det nog var den mest oväntade uppmaning jag någonsin fått.

Hur som helst, det blev inget dregel för min del så nu får jag något slags bidrag för tandvård för resten av livet. Jag är ju glad för bidraget men hade hellre kunnat dregla. Jävla skit. Han berättade också andra upplyftande saker som att jag aldrig kommer att kunna få ett tandimplantat även om jag skulle behöva, eftersom käkbenet efter strålningen inte klarar av det. Käken skulle pulveriseras berättade han. Om jag behöver en tandprotes i framtiden kommer jag mest troligt att ha problem även med den. Lite oklart varför, men helt klart är att jag måste sköta om mina tänder så att jag får ha dem kvar för resten av livet.


Vad mer har hänt? Jo, jag fick svar på biopsin i näsan och allt var okej. En sådan oerhörd lättnad. Knölen på halsen var inte heller något att oroa sig för sa läkaren efter att ha känt igenom hela halsen, munnen och överallt. Men oroar mig gör jag ändå eftersom jag nu också är svullen i ansiktet och öm lite överallt på halsen och i ansiktet, men jag får ligga lågt med det tills jag träffar läkaren igen. Jag måste lära mig att lita på att det de säger faktiskt stämmer (fast det gör jag inte).

Jag har nu också fått en tid för röntgen av huvudet och jag både ser fram emot det och inte. Jag vill ju såklart veta hur resultatet av min vidriga behandling har gått samtidigt som jag är livrädd för att få höra att allt inte är borta. Om det fanns något jag kunde göra för att påverka resultatet till att vara bra så skulle jag kunna göra vad som helst. Men nu finns det inte det. Så jag får bara vänta och hoppas på det bästa.


Efter min Bambi-utflykt på skakiga ben, för ett tag sedan, så kontaktade jag sjukgymnasten på ASIH. En sådan oerhörd lyx att få tillgång till henne och att hon kom hem till mig för att diskutera hur vi skulle lägga upp träningen för mig för att jag skulle återfå styrka och kondition. Ännu mera lyx är att hon dessutom har kommit hem till mig en gång i veckan för att gå promenader och köra styrketräningspass utomhus med mig. Helt fantastiskt!

Idag var hon dessvärre här för sista gången eftersom jag blev utskriven från ASIH nu, men jag fick ytterligare övningar och om jag vill kan jag kontakta Aleris som också har rehabträning för sådana som mig. Just det att hon kom hit gjorde ju att jag gjorde mina övningar. Inte så mycket för min skull utan mer för att jag inte skulle behöva erkänna för henne att jag inte hade gjort dem. Haha! Men jag har faktiskt blivit lite starkare på bara några veckor och även kondisen är bättre och jag får inte skakiga ben av att bara gå upp och ner för trappan hemma längre.

Att bli utskriven från ASIH känns för övrigt skitläskigt. Det har varit en sådan trygghet att veta att de finns och att de kommer närhelst jag behöver. Nu ska jag vara kopplad till vårdcentralen och såklart till KS till mina läkare där. Det är ju egentligen något positivt att bli utskriven, men jag ser det inte riktigt så just idag. Kanske för att jag känner att allt är så skört än och att det är en bit kvar till att jag känner mig frisk. Mina blodvärden är fortfarande ganska risiga och läkarens råd till mig när jag frågade om det fanns något jag kunde göra för att få dem till normala nivåer var ”se till att du inte få några infektioner”. Jättebra råd.


Snart ska jag ta bort pegen från magen och det ser jag fram emot. Att gömma den där långa slangen som hänger och dinglar från magen är inte helt lätt och ibland fastnar jag i den vilket gör förbaskat ont.


Allt går så sakteliga framåt även om det tar väldigt lång tid. Det är lite som att jag tar två steg framåt och ett tillbaka hela tiden, men jag är glad över att det i alla fall går framåt. Jag är ledsen och får mörka tankar med jämna mellanrum, men jag antar att det är mitt nya liv som jag bara måste lära mig att leva med. I mina mörkaste stunder ser jag min begravning framför mig. Det är tungt. Men jag har också andra stunder när jag ser att jag kommer att bli gammal och att jag får se mina barn växa upp, så det är inte bara mörker. Ying och yang…..det är väl så det ska vara, eller i alla fall så det kommer att vara för mig.


Jag hoppas att jag kommer att bli bättre, att det går att få bukt med mina rinnande ögon så småningom och att mitt smaksinne kommer tillbaka, om så bara lite till. Jag hoppas snart bli sugen på ett glas vitt krispigt vin (minns inte när jag drack alkohol senast eller när jag ens var sugen på det). Små önskningar som skulle betyda massor för mig och som jag tog för givet tidigare. Jag tar inget för givet längre.


Är glad att det är vår/sommar och att den ”rätta” årstiden ligger framför mig. Älskar den här tiden på året och jag märker att solen faktiskt gör mig lite friskare. I alla fall i själen.

På tal om själ, så ser jag numera ut som en munk från 1100-talet med tanke på min nya märkliga gråa frisyr. Håret har vuxit ganska bra uppe på huvudet och en bit ner baktill på huvudet. Det växer jämt, men ungefär halva huvudet är fortfarande relativt kalt vilket gör att det ser ut som att jag har klippt mig i den konstigaste frisyren någonsin. Jag avslutar med att bjuda på en bild av den….även fast jag inte är helt road av att visa mig.

117 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS