Vinterpromenad i Narnia


Idag tog jag en lång promenad i en fantastiskt vacker vinterskog. Jag blev helt tagen av hur vackert det var och jag var nästintill ensam där på skogsstigarna. När jag mötte en häst så blev det för mycket av det goda och jag fällde ett par tårar för att det var så fint. Galet, jag vet, men det är sådan jag har blivit.


Den 16e december fick jag komma till min läkare som tog en biopsi i näsan. När jag tänker på min första biopsi på KS, när jag svimmade av smärtan, så har de två senaste biopsierna i jämförelse varit som min vinterpromenad. Inte lika vackra kanske eftersom man ju blöder, men ändå. Det är så coolt att jag dessutom i realtid får se allt på skärmen framför mig. Dock blundar jag vid själva knipsandet. Tanken på att de tar bort en bit kött ur näsan är ganska obehaglig och just den delen censurerar jag för mig själv. Läkaren sa efteråt att han, med sin långa erfarenhet, skulle bli mycket förvånad om biopsin visade något negativt eftersom det såg och kändes så bra (vaddå kändes tänkte jag….när han knipsade? Eller vaddå? Men jag frågade inte). Han sa dock att det ju såklart måste analyseras och att det inte går att vara helt säker förrän man har gjort det, men jag blev ganska lättad över att han sa så. Tänkte att han väl inte säger sådant om han inte tror att det är bra. Jag har lärt mig att läkarna på KS inte lindar in saker utan är väldigt rättframma när de kommer med sina besked.

Läkaren sa också att han skulle försöka få fram ett besked före jul, och nu, tre veckor senare, sitter jag fortfarande här och väntar på det.

Jag lyckades hålla skenet uppe för mig själv ungefär fram till nyår och sedan föll jag djupt ner i ett svart hål. Jag försökte tänka positivt, att jag mår bra här och nu och att det är det som gäller, men efter några veckor fungerade det inte längre. Det är som att allt har kommit ikapp mig på något sätt och jag blir så ledsen när jag tänker på det. Hur dåligt jag har mått och hur rädd jag är för att allt ska komma tillbaka igen. Minsta lilla skiftning i min kropp och jag blir livrädd. OCH skiftar i kroppen gör det. Häromdagen hade jag så ont i min ena vad att jag vaknade på natten av det. När smärtan inte gav med sig så började jag fundera på om jag hade fått en ny propp i benet. Till slut ringde jag VC som såklart inte hade några tider lediga och som sa att jag måste åka in till akuten om det skulle bli minsta lilla värre. Nu blev det inte det som tur var, utan dagen efter kändes det mycket bättre. Mitt gamla jag hade inte ringt till VC alls utan bara avvaktat i fyra till sex veckor och tänkt att det går över. Och när det inte hade gått över efter dessa fyra till sex veckor så hade jag tänkt att jag avvaktar i fyra till sex veckor till. Efter ett år kanske jag hade ringt en läkare.


På nyårsaftons morgon vaknade jag och var så yr att jag vinglade omkring här hemma. Då tänkte jag att jag nog hade en hjärntumör och valde att stanna hemma istället för att gå på fest. Det var riktigt deppigt. Mitt första nyår i livet som jag spenderade alldeles ensam. Jag hade dessutom inte handlat någon mat eftersom jag ju skulle ha gått på nyårsfest så min eländiga nyårsmiddag bestod av två varmkorvar med pommes frites och en hemmagjord coleslaw från torsdagens middag. Jag festade till på kolsyrat vatten i alla fall.

Min kära vän Maria och hennes man kom förbi här innan de skulle på festen. Uppklädda och jättevackra med en bukett röda rosor och ville skåla i bubbel tillsammans med mig. Då började jag gråta, lämpligt nog. Fy fan för mig själv….blev så trött och ledsen över att jag inte hade ljuset i mig.

En stund före tolvslaget så knackade det återigen på min dörr och utanför stod min underbara granne som tände tomtebloss och hade med sig en bricka med bubbel (som jag inte vågade dricka pga yrseln), en skål med chokladdessert, ett fruktfat och ett ”happy-new-year-diadem”. Hon kom in en stund och pratade och önskade gott nytt år till mig. Det var så himla fint gjort med tanke på att vi inte känner varandra särskilt väl,

På självaste tolvslaget gick jag ut en sväng för att titta på fyrverkerierna. Det var fint, men jag klarade inte av att stå kvar särskilt länge. Det blev för sorgligt att stå där ute ensam. Jag tänkte, när tårarna trillade, att lika bra att avsluta det här skitåret på ett skitsätt.

Strax efter tolv kom Sebastian hem, då kändes det mycket bättre och vid tvåtiden skulle Julia försöka ta sig hem, men då en Uber kostade 700 kr från söder, så jag tog min yrsel under armen och körde och hämtade henne. Det kändes fint att ha båda barnen hemma sedan, då kunde jag somna lugnt.

Yrseln har inte helt släppt taget om mig, men det är väldigt mycket bättre. Så jag har släppt tanken på hjärntumör för en stund i alla fall.


På nyårsdagen kände jag att jag behövde ha något att se fram emot så nu är en resa till Grekland inplanerad i juni och jag och barnen ska också gå på Lollapalooza har vi bestämt. Alla tre hittade band som passade oss trots att vi har skiftande musiksmak. Båda dessa saker ser jag mycket fram emot. Nu ska bara pandemihelvetet lägga sig också, så att allt det där blir av.


Även om det kanske inte verkar så, så har jag faktiskt nått upp med nästippen ovanför vattenytan igen och jag är inte fullt lika deppig. Jag hoppas att kunna hålla mig kvar här ett tag….eller kanske t o m få hakan upp över ytan. Jag vill hitta tillbaka till det ljusa som faktiskt var jag, innan allt med cancern kom och förändrade mitt liv. Tänk att jag har levt med detta i lite mer än ett år nu. För ett år sedan…orkade jag gå till brevlådan en bra dag och idag gick jag och pulsade i snö i en timme. Jag ska försöka se mina framsteg istället för att gräva ner mig i det mörka. Ett steg i taget, och som Kenta sjöng…Just idag är jag stark, just idag mår jag bra 😊 Ska försöka tänka så igen.

Kram på er alla som orkar läsa mitt depp och till alla er som finns där för mig i vått och torrt ❤

59 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS