Jag skulle ha varit på återbesök i slutet på juli och när det nästan hade gått två veckor ”över tiden” så ringde jag min kontaktsjuksköterska och frågade när jag skulle få komma dit. Hon fixade en tid samma vecka.
När jag skulle åka dit var allt lugnt men när jag kom in på sjukhuset fick jag en jobbig känsla i hela kroppen. Jag ville inte vara där och det kröp i hela mig. Ville egentligen bara resa mig upp och rusa därifrån, men istället började jag messa med en vän som vet precis hur det är och som gav mig rejält med pepp.
Jag blev väldigt imponerad över kvinnan som satt i entrén när jag kom in på avdelningen då hon glatt sa ”hej Marina!”. Jag tycker att det är helt fantastiskt att hon minns mitt namn då det ju faktiskt var ett tag sedan jag var på den avdelningen, och även om jag hade varit där igår hade jag blivit imponerad över att hon kom ihåg mig och mitt namn. Det är ju en hel del folk som passerar där varje dag. Jag frågade hur hon kunde minnas, men hon visste inte 😊
När jag väl blev uppropad så fick jag träffa läkaren som jag tror att jag träffade första gången jag var där. Jag gillar henne skarpt då det känns som att hon vet vad hon håller på med. Jag nämnde för henne att jag hade planerat att börja jobba den första september varpå hon med förhöjd stämma sa: -Orkar du verkligen det? När jag svarade att jag tänkte starta lite försiktigt så sa hon: -Okej, jag sjukskriver dig till 75% i tre månader så får vi se sedan.
Så på onsdag i nästa vecka börjar jag jobba. Det känns bra, men också lite jobbigt. Jag är inte bekväm med hur jag ser ut och då är det besvärligt när man ska träffa människor, men jag får bara försöka komma över den känslan eftersom det lär dröja innan jag ser ut som mig själv igen. Om jag någonsin kommer att göra det.
Nåväl, jag frågade läkaren hur lång tid det behöver gå innan man kan säga att: Okej, det här är så bra det kan bli, nu får du lära dig att leva med resterande biverkningar. Jag tycker ju att det har gått så lång tid (5,5 månader) sedan jag avslutade min behandling och att jag borde vara helt återställd nu. Läkaren, som heter Gun, sa att det är svårt att säga, men att jag nog måste låta det gå minst tre år, men kanske ända upp till fem år. Det är ganska skönt att ha en tidsram att förhålla sig till och jag insåg också att jag kanske är lite för otålig.
Gun frågade mig om jag ville åka på rehabilitering i två veckor i Sigtuna. Där får man tydligen träffa andra som också har haft huvud- och halscancer plus att de har ett helt team som kommer att hjälpa en med allt ifrån kost och träning till samtal med psykolog och en massa annat. Det lät som en bra grej tyckte jag, så förhoppningsvis kommer jag att få åka på det innan året är slut. Hon berättade att Erik Videgård hade varit där vid något tillfälle och att de som då var där hade fått laga mat tillsammans med honom. Han har ju också haft cancer, fast i munnen. Jag håller tummarna för att han kommer dit när jag är där. Det vore ju en dröm att få laga mat tillsammans med honom.
Efter allt prat var det dags för en undersökning och hon tyckte att allt såg okej ut.
Om tre månader ska jag röntga mig igen då lär man ju se mer än när hon bara känner lite på mitt ansikte och hals och kikar upp i näsan på mig.
Efter mitt sjukhusbesök sprang jag ut ur lokalerna och tog bilen till Västermalmsgallerian och mötte upp en kompis för lunch. Det är nog det jag uppskattar mest nuförtiden, att kunna träffa mina vänner och prata med dem.
Jag försöker att göra något vettigt varje dag för att dagarna ska kännas meningsfulla.
I veckan hade jag en man här som kikade på mina två badrum. Jag har planer på att renovera dem båda för att få till lite förändring här och för att jag tycker att hela mitt hem känns som sjukdom just nu. Egentligen skulle jag vilja flytta, men eftersom jag vill bo kvar här i krokarna kommer jag inte att ha råd då det är viktigt för mig att ha en uteplats. Jag tror att det blir bättre med mitt nuvarande hem om jag bara gör om lite. Allt stannade ju av när jag blev sjuk och eftersom jag inte hade hunnit bo här så länge före det, är allt lite halvdant här tycker jag. Jag måste få upp tavlor på väggarna och mysa till det lite med lampor och annat piff. Alternativt om någon som läser detta kan tänka sig att gå in som delägare i mitt nästa boende så att jag kan flytta till ett parhus som ligger ca 1,5-2 miljoner över min budet. Bara skriv i kommentarerna vad ni är villiga att pytsa in så löser vi det med ett kontrakt!
Barnen har börjat i skolan och jag har märkt att om jag inte hittar på något om dagarna så hamnar jag lätt i grubblerier och ledsamhet. Om det fortsätter så måste jag kanske ta hjälp av någon att komma ur det, men det känns som att jag måste få ordning på allt annat först. I nästa vecka ska jag till en ögonläkare för att kolla mina konstant rinnande ögon. Jag hoppas att det går att göra något åt dem. Läkar-Gun sa att man kanske kan prova med silikondroppar och tänk om en sådan grej kunde hjälpa så att jag slipper någon form av operation (som jag har googlat att man kan göra).
På tal om vad läkar-Gun sa så kom jag precis på att alla jag träffar som inte känner mig så väl, eller sådana som jag inte träffar så ofta, hela tiden ska komma med goda råd om hur jag ska göra med allt. Det senaste var att jag ska äta mängder med vitaminer och jag borde använda ögondroppar eller kanske bara torka mig lite i ögonvrån istället för som jag gör nu (trycker in en hel hushållsrulle i ögat….typ). Hahaha, det är så festligt OCH lite irriterande men jag förstår ju att alla bara menar väl.
Tittar ut genom fönstret och det är grått grått grått och regn regn regn. Jag har letat upp mina raggsockar då det ju dessutom är svinkallt fast det borde vara sommar än. Jag ser att grannens stuprör har något rejält problem för tillfället då allt rinner in på min tomt istället för genom röret. Snart har jag egen pool under äppelträdet. Man bör vara positiv!
Nu ska jag äta Västerbottenpaj med forellrom tillsammans med barnen. Lite levande ljus på bordet så kan vi leka att det är november.