Cancerrehabdag nummer fyra


Just nu befinner jag mig i Sigtuna på cancerrehabilitering och det är bra på alla sätt och vis men jag har fått en överdos av att socialisera mig med andra människor. Just exakt i denna sekund sitter jag inne på mitt rum i ensamhet och har bestämt mig för att hoppa över vattengympapasset och istället köra lite styrketräning ENSAM.

Vi är totalt fem personer i min grupp och alla med den tunga erfarenheten av huvud- och halscancer. Det finns så mycket att säga om var och en, men tänker att jag inte kan hänga ut folk här, så jag låter bli. Däremot har jag träffat en kvinna som bor några hundra meter ifrån mig, hade ungefär samma typ av cancer som jag ungefär samtidigt, har ett barn som har gått på samma gymnasieskola som min dotter och som har haft samma problematik i sitt tidigare äktenskap som jag hade. Är inte det märkligt ändå, att våra vägar möts just här? Det tycker jag.


Rehabiliteringen handlar mycket om att komma igång med träning av olika slag och det är ju bra att man får prova på en massa olika saker. Idag körde vi t ex en meditation, när vi höll på med medicinsk yoga, som enligt studier sägs förbättra minnet med 50% under förutsättning att man gör den dagligen i åtta veckor. DET ska jag göra, för om min minneskapacitet ökar med så mycket kanske jag kan återfå någon form av minne igen. Det vore skoj. Förresten, man ska inte säga ”ska jag göra” utan ”vill jag göra” sa en kompis till mig idag. Så det VILL jag göra. Alltså meditera dagligen i åtta veckor med just den metoden som heter Kirtan Kriya. Om någon är intresserad så finns den på Spotify och även på Youtube, där de går igenom hur man ska göra med fingrarna och vad man ska säga/sjunga/viska.


Idag hade vi en kirurg och en sköterska från KS här som berättade att just min cancerform är en av de jobbigaste man kan genomgå i form av cytostatika och strålning och att det inte är ovanligt att det tar upp till två år att bli återställd. Eller så återställd som man kan bli. De berättade också att det inte fanns särskilt mycket forskning på att man faktiskt kan få tillbaka smak och lukt med hjälp av doftträning i mitt fall, och att man faktiskt inte vet så mycket om varför man tappar det, men däremot att chansen att få tillbaka allt har med salivproduktionen och fukten i näsan att göra. Så hoppet finns fortfarande kvar för min del. I ett år till. Det blev jag lite glad över att få höra.


Igår hade vi en teams-föreläsning om tandhälsan och där var det inte mycket ljust som sades. Om jag skulle bli tvungen att dra ut en tand så går det inte att ersätta den varken med stifttand eller implantat. Känns sådär när jag tittar på min ena framtand som har en lång spricka i sig. Tänk om den går sönder någon gång…..ska jag gå omkring och se ut som ett troll i munnen då? Eller sätta fast ett vitt tuggummi i hålet? Det gäller att vara försiktig och sköta om tänderna minutiöst. Det var kontentan av hela föreläsningen. Anledningen till att man inte kan borra i käkbenet är att det kan smulas sönder pga strålningen. Jag kanske borde börja snusa? Det förbättrar väl tandhälsan (förutom möjligen slemhinnorna i munnen). En stor fet prilla med lössnus och se ut som Homer Simpson i truten. Jag ska fundera på saken.


Vi äter här precis hela tiden. T ex kom jag precis tillbaka från lunchen men skulle redan nu, kl 14, kunna gå upp och hämta mig lite eftermiddagsfika för att sedan gå tillbaka igen kl 17 för middag. Sitter man dessutom kvar tillräckligt länge efter middagen så serveras kvällsfika kl 19.30 med ost och kex och diverse andra saker. Det sista målet hoppar jag alltid över….orkar inte tugga så mycket hela tiden. MEN….undrar om jag inte ska ta en paus nu och kolla om det finns nybakade kanelbullar. Det fanns det igår.

Hur som helst, till varje måltid serveras det en massa olika sallader, grönsaker och fröer och jag tar ett berg av det varje gång. Det är så himla härligt att det bara finns mat och grönsaker att ta för sig av och att jag inte behöver fundera på att vare sig att inhandla ingredienser eller att tillaga maten. Helt underbart faktiskt.


Här finns också en gigantisk massagestol som jag skulle vilja smuggla med mig hem. Det kommer att bli svårt dock med tanke på att den säkert är två meter lång och en meter bred och antagligen väger ett ton. Den är helt ljuvlig. Scannar av min kropp innan massagen sätter igång och det är kuddar som blåser upp sig och trycker här och där och kulor som masserar bak i nacken, hela ryggen och rumpan och rullar som rullar under fötterna. Den är brutal och ibland får man parera lite för att den inte ska trycka sönder någon kroppsdel, men man känner sig som en ny människa när man är klar efter femton minuter. I den ligger jag minst en gång om dagen men funderar på att utöka det till två.


OCH här smög jag upp för att se om det fanns kanelbullar. Det gjorde det inte, men däremot hembakade småkakor….pikku leipä som det heter på finska (så fick ni lära er något nytt idag ni med) och efter det tog jag en massage i stolen. Sedan stod det dans på repertoaren vilket inte var något för mig alls. Ibland känns det som att jag är på ett äldreboende och jag kan säga att jag inte kommer att klara av att bo på ett sådant den dagen det blir aktuellt. Efter dansen, som jag såg som lite uppvärmning, körde jag ett pass styrketräning istället. Helt ensam i lokalen med min egen musik (och inte Lill-Babs som det var på dansen).


Jag är väldigt tacksam över att jag får vara här, men är inte helt säker på att jag passar in riktigt. Jag känner mig för ung, men blir samtidigt lite taggad av det. Jag måste komma igång med allt i mitt liv. Orken, jobbet, mera träning och ja, livet. På eftermiddagen orkade jag inte med mer socialisering så jag åt min middag snabbt och effektivt och sedan försvann jag in på mitt rum igen. Lagom tills det var filmtajm här gick jag ut igen, men höll mig på min kant. Jag längtar hem till mitt hem, min säng, mina barn och min katt och lilla inneboende kattunge. Det ska bli skönt att få åka hem över helgen imorgon.


Filmtajmen var för övrigt gulligt av personalen att fixa. De hade poppat popcorn och hade ett litet godisbord som man fick välja ifrån och filmen var en biofilm. Personalen förresten, är väldigt gullig och mån om att man ska må bra. Det är fint.


Läste igenom allt nu och tro inte för en sekund att jag inte är tacksam och glad över att få vara här. Jag kan bara känna sorg ibland över att jag är i sådan status att jag behöver åka till ett sådant här ställe. Helst hade jag ju önskat att jag aldrig någonsin hade behövt få veta om att ett sådant här ställe ens finns. Allt pendlar hela tiden mellan glädje och ledsenhet. Kanske kommer det att vara så för mig nu. Jag har ju faktiskt gått igenom ett rejält trauma, som psykologen vi har gruppsamtal tillsammans med sa. Det kanske bara måste få vara så. MEN jag ska komma igen på så många plan som möjligt. Det är mitt mål!

58 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla

Ett SMS