Jag skriver alldeles för sällan numera. Inte för att jag inte har något att skriva om och inte för att inte cancer finns i mitt medvetande längre, för det gör det, varje dag, flera gånger varje dag. Kanske vill jag bara inte bli påmind i onödan. MEN samtidigt är det en väldigt bra påminnelse för mig själv om hur lång den här resan är så jag vill egentligen få till ett jämnare skrivflöde.
Jag kan se att folk är inne här ibland, men kan inte se vem som är här. Ni som läser min blogg och som inte känner mig personligen får mer än gärna skriva en kommentar. Vem ni är, hur ni har hittat hit och om ni har sökt information om cancer för att ni eller någon närstående har fått det, eller vad anledningen till att ni landade hos mig är. Jag är nyfiken! 😊 Jag är givetvis nyfiken på er som jag känner också, så ni får mer än gärna göra någon form av avtryck med såklart.
Jag opererade ju tårkanalerna och har inte skrivit vad resultatet av den operationen blev. I augusti tog de bort slangarna, som gick från tårkanalen i ögonvrån ner i näsan, när de hade suttit i sex månader. Sex månader av extremt kliande ögon och problem med näsan (som jag inte vill gå närmare in på här för då kommer flera att sluta läsa). Det var så skönt att bli av med dem. Det ena ögat var så gott som rinnfritt hela resten av dagen men efterföljande dag rann de på som om inga sugrör hade suttit i tårkanalen ner i näsan i ett halvårs tid. De rann på som om det inte fanns någon morgondag att fortsätta att rinna på. En misslyckad operation med andra ord och väldigt mycket besvär under tiden för absolut ingenting. Fast läkaren sa att det inte var misslyckat för om vi nu ska sätta in glasrör, så är förarbetet redan gjort. Men jag är tveksam.
I september så träffade jag min ordinarie ÖNH läkare för en av mina ordinarie kontroller och han tyckte att det var märkligt att jag inte hade fått göra någon uppföljning på ögonkliniken varpå han fixade en remiss. Själv tyckte jag inte att det var något konstigt alls, eftersom ingenting fungerar när det kommer till uppföljning inom vården längre. (Helsike vad negativ jag är….förlåt för det). Nåväl, han skrev även en remiss för en DT-röntgen för att MR-röntgen inte såg helt bra ut (svaret på den fick jag vänta på tre månader fast det bara skulle ta två veckor). Min läkare l o v a d e mig att det inte var cancern som hade kommit tillbaka men att mina bihålor såg väldigt trånga ut och efter DTn i november ringde han upp och sa att han ville operera mina bihålor. Vidga dem. Strålningen har gjort att de har kloggat igen. Han sa inte kloggat, men jag kommer inte ihåg, de har blivit ärrbildning tror jag och han menade att jag borde ha huvudvärk. Det hade jag inte när han ringde, så jag sa, tack, men nej tack, jag vill inte operera just nu. Det var antagligen väldigt dumt sagt, för jag lär ju ändå få vänta i flera månader innan operationen blir av och det vore väl kanske lämpligare att göra den innan jag får huvudvärk. Men jag får ta det nästa gång vi träffas…i mars eller när det kan tänkas bli.
Tillbaka till ögonen, i november fick jag träffa läkaren som hade opererat mig och jag tog upp Botox med henne, vilket hon nämnde kunde fungera precis innan jag skulle rulla in på operationsbordet då i februari. Sagt och gjort, jag fick vänta en stund i väntrummet medan Botoxen tinade upp från frysen och sedan sprutade hon in lite i varje tårkörtel under det övre ögonlocken. Det stack till lite, men var inte värre än så. Det som blev över ville jag att hon skulle sätta i resten av mitt fejs, men det skrattade hon bara åt. De kanske delar på det "inhouse" när patienterna har gått hem? Det är de väl värda i så fall.
Efter sju dagar skulle full Botoxeffekt märkas och den fulla effekten gav mig precis ingenting. Så tillbaka på noll igen. Jag torkar och torkar och ser ut som en tvättbjörn fast med röda torra ringar runt ögonen istället för svarta. MEN skam den som ger sig, nu har jag skaffat tonade glasögon så att man inte ska se eländet lika bra. Jag ska tillbaka till ögonläkaren i februari för en påfyllning av Botoxen och då ska jag höra om de kan öka dosen, eller om det är kört. Hon varnade för att man kunde få lite hängiga ögonlock av för hög dos, men det kan det vara värt om det fungerar. Folk kommer att tro att jag har gått och blivit knarkis, men som sagt, kan vara värt det.
Vad mer….jo…det har konstaterats en meniskskada på mitt ena knä. Läkaren vill – hör och häpna- OPERERA, men det vill inte jag och peppar peppar min träning har faktiskt givit effekt eller så har menisken lagt sig och vilat i knäskålen, för jag känner inte av det så tydligt just nu. Min stackars lilla kropp. Hur mycket karvande ska den behöva utstå?
Jag har också varit och skaffat min första tatuering. Eller andra om man ska vara petnoga, för den lilla pricken som knappt syns på mitt bröst, var ju den första. Alltså inför strålningen. Min andra tatuering är nya ögonbryn eftersom de gamla inte ville komma tillbaka riktigt på samma sätt som jag önskade. Resultatet av det är inte klart än, det håller på att läka och ser just nu inte klokt ut. I februari ska jag tillbaka och fixa till dem lite till. Efter det ska det väl se ut som att jag har ögonbryn i alla fall. Det var min julklapp till mig själv. En smärtsam julklapp, men det kommer att bli bra tror och hoppas jag. När det är klart och färdigtläkt kanske jag lägger upp före- och efterbilder.
Ett nytt år nu, 2024. I mars är det tre år sedan jag avslutade min behandling, och jag lever i allra högsta grad med sviterna efter den fortfarande. Sviter som inte alltid syns på utsidan. Min positiva ÖNH läkare, som faktiskt är positiv, säger att min kropp kommer att förändras i minst i två år till pga behandlingen. Det är en tuff behandling jag har gått igenom. En av de tuffaste säger mina läkare, men jag LEVER och det hoppas jag få göra ett bra tag till.
Kärlek till alla er som läser!