När jag frågade läkaren om hon trodde att jag skulle få tillbaka mitt lukt- och smaksinne efter cancerbehandlingen så svarade hon nej. Det tog hårt. Att leva utan att känna dofter eller andra smaker än sött, salt, surt och beskt gör en oerhörd skillnad på livskvaliteten och i vissa lägen är det ju t o m farligt. Brandrök t ex, är ju fint om man känner, eller om man vill veta om maten i kylen är för gammal för att äta. När man kramar sina barn blir upplevelsen så mycket större om man kan ta in deras dofter. Doften av våt varm asfalt när det regnar på sommaren gör ju hela skillnaden för om man blir glad eller bara irriterad över att det regnar. Havets dofter, Gulmåran, skogen, det perfekt kylda glaset Sancerrevin och den lyxiga tvålen. Som det har varit det senaste året har jag enbart fått förlita mig på gamla erfarenheter och köpt produkter som jag vet att jag gillar doften på. Parfym har jag helt slutat med och vad gäller maten i kylen så har jag fått fråga mina barn om det är ätbart eller inte. Likaså när det kommer till matlagning, som jag har tyckt varit ganska kul innan lukt- och smakbortfallet, så har det varit omöjligt att få till kryddningen utan hjälp av någon annans smaklökar. Det är ett ganska stort handikapp helt enkelt.
MEN nu verkar det ju som att läkaren hade fel ändå eftersom jag helt plötsligt känner en del dofter igen. Inte till 100% och ibland väldigt skevt (t ex skumtomtarna som stinker av kemikalier) men jag är glad för det lilla. Igår gick jag förbi matbordet där det står en enorm bukett med amaryllis och eukalyptus och när jag snuddade vid eukalyptusen så kände jag doften och blev så himla glad. Jag hade glömt att det doftade så gott. Mycket kan ju hända på vägen och vad jag förstår så kan strålningen, som jag kommer att få, förstöra väldigt mycket, men just nu njuter jag ändå.
Idag vaknade jag utan feber och jag känner mig ganska okej faktiskt. Smärtan i näsan är värre än vad den någonsin har varit, men jag tänker att det är cancern som slåss för sitt liv. Jag tar två Alvedon och låter fighten fortgå.
Jag längtar till Mossala idag. Eller idag, det har jag gjort i flera veckor. Jag vill till tystnaden och vattnet. Pandemin gjorde ju att vi inte kunde åka dit i år så längtan dit är ännu större än vad den kanske annars hade varit.
Sköterskan som var här igår och pysslade om mig sa att hon hade fått en prioriteringslista över vilka som skulle bli vaccinerade mot Covid först, och mest troligt kommer jag att vara vaccinerad senast i februari om det hon sa stämmer. Det innebär att jag nästa sommar kommer att kunna åka till Mossala. Kanske redan nästa vår om allt går som det ska. Jag hoppas att det blir så.