För första gången sedan jag fick mitt cancerbesked har jag sovit riktigt illa i natt. Jag vaknade varje timma och hade panik över att jag hade glömt att ta mediciner inför behandlingen, panik över hur behandlingen skulle bli och panik över allt möjligt. Strax efter fem somnade jag i alla fall och sov sammanhängande i några timmar.
Vid ettiden kom jag på att jag kanske skulle ta och läsa igenom alla dessa miljontals papper som jag har fått och insåg då att jag faktiskt på riktigt hade missat en rejäl kortisondos som skulle ha tagits kl 8 på morgonen. SUCK! Bara att ringa ett av alla journummer som jag har fått och höra hur jag skulle bete mig. Det blev till att förskjuta hela dosen vilket innebär att jag ikväll kommer att äta 16 kortisontabletter strax innan läggning vilket i sin tur kommer att innebära att jag säkert kommer att bli för speedad för att kunna sova. Nåja, sova kan jag göra någon annan dag. Klantigt i alla fall och jag som brukar vara så supernoga med allt, lyckas nu inte hålla ihop det när det kommer till mig själv. Jag ska försöka bli mera noggrann framöver. Det är som att jag inte har klarat av att läsa alla dessa papper om alla biverkningar och annat och om jag låter bli att läsa så finns det inte. Herregud, har jag gått och blivit som de där hopplösa människorna i lyxfällan?
Det kom ett blombud idag, en fantastisk bukett från en av Julias vänner och hennes mamma. Blev rörd och tagen över omtanken. Jag känner dem inte särskilt väl.
Det finns så många fina människor runt omkring mig. Jag är verkligen lyckligt lottad på det viset.
En spaning som jag dessutom har är att när jag har haft samtal över Messenger med mina närmaste vänner eller om jag är ute och går och babblar med någon eller om någon vänlig röst ringer och pratar med mig så behöver jag inte lika mycket Alvedon för smärtan i näsan. Det är som att kroppen sköter om smärtlindringen själv om jag känner mig riktigt glad. Kroppen är verkligen fantastisk. Jag ska fokusera på det imorgon när jag får min första cytostatikabehandling.