Jag tänker ofta att jag ska skriva i bloggen och formulerar meningarna i huvudet, och sedan kommer jag inte längre än så. MEN ni får se det som ett friskhetstecken ändå, att jag väljer att göra andra saker än att fokusera på min sjukdom här i bloggen.
De senaste veckorna har jag känt mig piggare än tidigare. Jag märkte det så oerhört tydligt efter en helg där jag hade fullt upp med olika saker både på lördagen och söndagen och ändå kände att jag hade energi kvar när helgen var slut. Det var som att jag helt plötsligt bara vaknade upp ur koman.
Efter varje gång som jag tar i lite mer än vad jag har kunnat göra det senaste året så är det som att jag håller andan och känner efter….orkar jag det här? Orkar jag mer? Och känslan när jag faktiskt orkar mer är obetalbar och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.
På senaste tiden har ett uttryck kommit i min väg vid flera tillfällen och det lyder ungefär så här: ”Livet ger dig inte fler motgångar än vad du klarar av att hantera”
Jag blir lika irriterad varje gång jag läser eller hör det. Vilket jävla bullshit. Jag skulle snarare säga att man klarar av alla dessa motgångar för att det inte finns något annat val. Jag tycker, helt ärligt, att jag har fått min beskärda del för ett tag framöver. Tre rejäla ”motgångar” de senaste åren, där cancern förhoppningsvis är det sista på väldigt många år…eller ännu hellre, för all framtid.
Jag tycker att det hade kunnat räcka med en av dessa, för tre är nästan mer än vad man kan hantera. I synnerhet när man inte får någon välbehövlig paus efter varje så kallad ”motgång”. Men klarade jag av det? Ja! Hade jag något val? Nej! Jo, jag hade såklart kunnat lägga mig på golvet och vägrat resa mig, men vem gör så? Man reser sig efter tio minuter och borstar av sig lite snabbt när barnen behöver ens uppmärksamhet eller när något annat händer som gör att man inte kan ligga kvar där.
Hur som helst, jag ska försöka ta tag i dessa tre trauman nu och gå och prata med någon om allt. Nu när alla behandlingar är klara och mina dagar inte lägre fylls av läkarbesök eller annat sjukdomsrelaterat så finns det helt plötsligt tid att tänka och reflektera och det är inte alltid helt lätt att hamna i dessa tankar och funderingar som lätt blir loopar i huvudet som inte vill försvinna.
Nog om det nu.
Jag och mina systrar åkte iväg till mitt älskade Gotland över en helg i september. Det var en helt fantastisk hösthelg och solen sken och hösten visade sig från sin allra bästa sida. Jag fick äntligen vara vid havet som är så läkande och helande för min sargade kropp och själ. Att vi skrattade (och grät) hela helgen var ju också terapi. Blir varm inombords bara jag tänker på det. Mina älskade systrar, är så glad att jag har dem.
Vi åt och drack jättegott. Eller jag tror att det var gott för det såg så ut, men jag kände ju inte så mycket smak i vanlig ordning. Åt kanelbullar vid Själsö Bageri och jag hann även med ett kort möte med en person som har en mycket speciell plats i mitt hjärta. En riktigt fin och energigivande helg helt enkelt!
Sedan senaste inlägget har jag också lärt känna mina närmaste grannar lite bättre. En liten fin familj med fem härliga barn varav en liten nyfödd supergullig bebis som låg och sov i min soffa halva dagen igår. Så mysigt!
Efter min långa sjukdomstid här hemma så var jag först inne på att flytta härifrån. Jag tyckte
att cancern hade satt sig i väggarna och jag kände att jag ville börja om på nytt någon annanstans. Nu har jag dock bestämt mig för att jag ska bo kvar, men jag ska fixa till det här så att cancerångorna försvinner. Mina nyfunna grann-vänner erbjöd sig att komma hit och tapetsera om en vägg och så fick jag även hjälp att flytta en hylla (aj hejt to borra även om jag kan). Igår kom de hit och det sa bara swish-swosh så var allt fixat och klart och det blev så otroligt fint och ett sådant lyft och det känns helt plötsligt mycket mera ombonat och mysigt här hemma. Jag har inte varit sugen alls på att ta tag i det här hemmet, men nu har lusten återkommit. Det känns fint det.
Jag känner mig så glad just nu och fylld av energi! Tänk…snart är det ett år sedan jag fick beskedet att jag hade cancer. Vad mycket som har hänt….och inte hänt….jag är tacksam och jag lever.